2018 mördades 22 kvinnor och fyra män av sin dåvarande eller före detta partner. Våld i nära relationer är ett folkhälsoproblem. Brister i samverkan mellan socialtjänst och polis försvårar arbetet med att skydda offer och förebygga våldet. Nu leder forskaren Susanne Strand ett forskningsprogram för att förbättra samarbetet.

 

Susanne Strand, docent i kriminologi. Foto: Anders Liljenbring

Nästan en fjärdedel av dem som mördades i Sverige 2018 dödades av sin partner. Ofta har den utsatta varit i kontakt med socialtjänsten eller polisen före mordet, berättar Susanne Strand, docent i kriminologi vid Örebro universitet.

– Alldeles för många far illa och får inte den hjälp och det stöd de behöver. Ofta tar det för lång tid, säger hon.

Det är tydligt att de resurser som tillhandahålls i dag inte är tillräckliga. Tidigare forskning visar att så många som 42 procent av dem som utsatt sin partner för våld senare återfaller. Motsvarande siffra för stalkning, eller olaga förföljelse, är 60 procent. En del av problemet, tror Susanne Strand, är brister i samverkan mellan polis och socialtjänst.

Sedan slutet av 1990-talet har Susanne Strand och hennes kollegor studerat polisens bedömningar av risken för att en person ska utsättas för våld av sin partner eller före detta partner. Riskbedömningarna har visat sig fungera bra. Men själva hanteringen av riskerna är ostrukturerad – både inom polisen och socialtjänsten.

– Personalen jobbar ofta i stuprör. Grundproblemet är att de inte förstår vilken av riskerna som kommit fram i risk­bedömningen som de ska hantera i varje enskilt ärende.

Ett annat vanligt problem, fortsätter hon, är att personalen på en instans inte alltid har mandat att hantera riskerna på det sätt som de menar behövs. Polisen kan till exempel tycka att en person behöver ett skyddat boende, men det är socialtjänsten som betalar för det. Socialtjänsten kan i ett ärende anse att det behövs ett kontaktförbud, men då måste det finnas en polisanmälan och ett beslut från åklagare.

Enligt Susanne Strand är många också rädda att bryta mot sekretessregler. Myndig­heterna får inte dela allt de vet om en utsatt person eller en gärningsperson
med varandra om inte personen själv har gett sitt samtycke till det. Det kan göra att socialtjänsten och polisen bedömer risken för våld olika högt i samma ärenden, utifrån den information de sitter på. På vissa ställen vågar socialtjänsten och polisen inte ens träffas, på andra platser har de har hittat lösningar, berättar hon.

– Det är bra att de kommer till bordet och pratar, men mötena fungerar inte eftersom det inte finns någon struktur.

Nu leder Susanne Strand ett nystartat sexårigt forskningsprogram, Risksam, som går ut på att förbättra samverkan mellan socialtjänsten och polisen. Ett av de fyra delprojekten handlar om att ta fram en strukturerad modell för samverkansmöten. Social­tjänsten och polisen har varit med i arbetet med att utveckla ett instrument för övergången mellan riskbedömningen och hur riskerna ska hanteras, samt en manual för hur instrumentet ska användas.

Metoden går ut på att strukturera arbetet genom tydliga punkter som ska göras i en viss ordning. Polisen och socialtjänsten använder i dag olika metoder för riskbedömning, utifrån sina olika professioner. Steg ett blir då att personalen plockar ut de viktigaste riskfaktorerna ur respektive bedöm­ning och skapar en gemensam läges­­bild över hur sanno­likt det är att personen utsätts för våld inom det närmaste året och hur allvarligt våldet kan tänkas bli. Tillsammans ska de gradera risken på en femgradig skala. Här kommer också frågan om sekretess in.

– Vi vill hitta sätt att hantera ärendena på ett rätts­säkert sätt utan att personalen behöver bryta sekre­tessen. Du kan förmedla din bedömning av en risk­faktor utan att gå in på specifika detaljer. Vi kommer att skriva tydligt i manualen hur den frågan ska hanteras, vad som kan sägas och inte.

Det sista steget handlar om att bestämma och skriva ned vad som ska ske härnäst och vem som ska göra vad, så att inget faller mellan stolarna. Metoden ska också minska stressen genom att personalen får stöd i att prioritera ärenden.

Just nu testas Risksam-modellen i ett pilotprojekt där personal inom socialtjänsten testar bedömnings­instrumentet och manualen på fiktiva fall. De återkopplar till forskarna som finslipar metoden inför att den ska användas i skarpt läge. Nästa steg blir att social­tjänsten samverkar med polisen kring de fiktiva ärendena.

Ewa Ahlén, gruppledare på Centrum mot våld i nära relation vid Social­förvaltningen i Örebro. Foto: Lotta Gustafsson

Ewa Ahlén är gruppledare på Centrum mot våld i nära relation vid Socialförvaltningen i Örebro, en av verksamheterna som fått möjlighet att testa modellen.

– Modellen är mer omfattande än de hot- och risk­bedömningar vi vanligtvis gör. Med hjälp av instrumentet skriver vi ned vad som kan göras, vad som borde göras och vem som ska göra vad. I dag kan det bli mycket oklar­heter kring vem som gör vad. I värsta fall leder det till att människor inte får det stöd och det skydd de behöver eller att det tar för lång tid. För många gäller det liv och död, säger hon.

Men förutsättningarna i arbetet handlar också om resurser och organisation, förklarar Ewa Ahlén. Många kommuner har en tuff ekonomi och skär ned på stödet till personer som utsätts för våld i sin relation. Just nu är det till exempel lång kö för att få psyko­socialt stöd för våldsutsatta i Örebro.

– Vi har kvinnor som har fått vänta i ett halvår, säger Ewa Ahlén.

Maria Agge är handläggare på Polisens nationella operativa avdelning och jobbar bland annat med myndighetens brottsoffer­arbete. Polisen arbetar just nu med en särskild nationell satsning för särskilt utsatta brottsoffer, där våld i nära relation ingår. 350 nya personer ska anställas.

– Satsningen handlar om att lyfta de här frågorna. Det är ett prioriterat område och nu får vi också möjlighet att anställa fler människor, säger hon.

Maria Agge upplever att samverkan mellan polisen och socialtjänsten har blivit bättre de senaste åren. Men situationen skiljer sig från kommun till kommun, och ibland är arbetet personbundet. Någon på socialtjänsten har till exempel bra kontakt med en särskild person på polisen. Det är sårbart eftersom personen kan vara på semester, upptagen eller byta jobb.

– Våra förhoppningar på det här projektet är att forskarna kan hitta en metod som kan spridas över landet, så att man inte behöver förlita sig på enskilda personer. Jag hoppas också att projektet kan hjälpa oss med
rutiner för att strukturerat och rättssäkert kunna utbyta information mellan myndigheterna kring de individer som behöver stöd och skydd, säger Maria Agge.

För att se om modellen fungerar ska forskarna följa upp om personer blir utsatta för våld igen, efter att åtgärder satts in. De ska också djupintervjua utsatta kvinnor med barn om deras livskvalitet. Tidigare studier visar att livskvaliteten sjunker hos en del som lämnar en relation eftersom det är svårt att bo på skyddade boenden och leva under sekretess.

– De känner att det inte är värt det, att de inte har något liv längre. Polis och social­tjänst måste förstå att för att de ska kunna hantera ett ärende på bästa sätt måste de också ta hänsyn till den utsattas livskvalitet, säger Susanne Strand.

Förutsättningarna att få stöd och hjälp ser också olika ut beroende på var du bor. I glesbygden och på landsbygden finns långa avstånd och mindre tillgång till socialtjänst, sjukvård, polis och andra myndigheter. Det påverkar möjligheterna att hantera riskerna för våld och stalkning.

I Stockholm, förklarar Susanne Strand, kan du gömma en kvinna någon kilometer bort och hon kan behålla sitt jobb eller fortsätta studera. Bor hon i glesbygden i Norrlands inland måste kvinnan ut till kusten och byta liv, eftersom orterna i närheten är så små att det inte går att gömma någon där.

– Vi vill kartlägga hur polis och socialtjänst jobbar med frågan i glesbygd, landsbygd och storstad och vilka utmaningar de möter. Vi ska bland annat titta på om riskhanteringen är dyrare i glesbygd och landsbygd, och hur de i så fall hanterar det.

En sista delstudie handlar om att utveckla teorier. Susanne Strand förklarar att det finns olika teorier om våld i nära relation, som varför en utsatt person inte lämnar, varför en förövare slår och vad man ska göra åt problemet.

– Om jag ska hårdra det så består den ena ytterkanten av föreställningen att alla män slår, att det handlar om samhällsstrukturer med patriarkatet som den stora förklaringsmodellen. På den andra ytterkanten är allt upp till individen. Det finns teorier om hur de här olika sakerna samverkar, men allt har inte stöd i forskning. Vi vill kunna visa med empiri vilken betydelse olika faktorer kan ha för enskilda individer i olika ärenden. Hon berättar att Sverige ligger långt fram internationellt sett, framför allt när det gäller hur polisen hanterar den här typen av ärenden.

Men fokus i riskhantering ligger i dag mycket på att skydda den utsatta. Susanne Strand vill lägga över ansvaret på förövarna.

– Vi hoppas kunna visa att samhället måste göra mer, det måste till fler behandlings­alternativ för män som antingen själva vill förändra sitt beteende eller som har blivit dömda, säger hon.

Text: Jennie Aquilonius