Pandemin har inte bara inneburit att fler arbetar på distans, den har också satt fart på forskningen om distansarbete. Nu ska forskare vid Göteborgs universitet studera de senaste 20 årens forskning och ta reda på vad som fungerar.

När det nya coronaviruset spreds över världen våren 2020 beordrades miljontals människor att arbeta hemifrån. Det som förut varit ett undantag blev nu en regel för varje arbetsplats som hade en möjlighet att låta de anställda jobba hemifrån.

Till en början verkade många må bra av förändringen. Åtminstone enligt en av de enklare enkätstudier som genomfördes under våren. Kantar Sifo lät 1 000 personer svara på en webbenkät om sitt hemarbete och enligt den hade distansarbetet ökat från 15 till 59 procent fram till april 2020. En tredjedel av de svarande var mer nöjda med sin arbetssituation än tidigare. Men det var för ett år sedan. I november 2020 gjordes en upp­följande enkät som visade en viss nedåtgående trend i andelen som var tillfreds med sin arbetssituation.

Under året som har gått har forskare som på något sätt intresserat sig för distansarbete blivit efterfrågade i medierna. Och antalet studier om distansarbete har ökat kraftigt.

Aleksandre Asatiani, forskare vid institutionen för tillämpad informationsteknologi vid Göteborgs universitet. Foto: Juulia Suvilehto

– Mängden forskning om distansarbete har fördubblats det senaste året, säger Aleksandre Asatiani, forskare vid institutionen för tillämpad informationsteknologi vid Göteborgs universitet.

Aleksandre Asatiani leder ett forskningsprojekt som ska kartlägga de senaste 20 årens forskning om distansarbete. Målet är att ta fram en modell över en hållbar arbetsplats där medarbetarna arbetar på distans. Vilka utmaningar och lösningar finns? Vad behöver vi ha mer kunskap om?

Aleksandre Asatiani började intressera sig för distansarbete för ungefär sex år sedan. Han forskade då om molntjänster, en bransch där många av de yrkesverksamma gick över till distansarbete.

– Jag började fundera över hur distansarbete skulle kunna se ut i framtiden, säger Aleksandre Asatiani.

En faktor som har påverkat möjligheten att arbeta hemifrån är teknikutvecklingen. Digitala verktyg som Zoom och Teams har blivit billigare och enklare, och andra digitala lösningar har gjort det lättare att samarbeta på distans.

Men det som framför allt har intresserat Aleksandre Asatiani är de mänskliga faktorerna. Han har bland annat studerat hur företag kan skapa en sammanhållande kultur när medarbetarna inte befinner sig på arbetsplatsen.

– Problemet är att kultur är något som skapas i kontakten mellan människor. Ett företag kan säga att det har en viss kultur men den skapas genom vad de anställda gör.

Det som försvinner med distansen är framför allt de spontana mötena. Det finns inte längre en plats där de anställda kan mötas och i oplanerade samtal skapa företagets kultur.

Ett företag i Finland försökte lösa problemet genom att skapa en kulturell arbetsbok där varje medarbetare kunde bidra med feedback. Aleksandre Asatiani publicerade för ett par år sedan en forskningsstudie om företagets arbete med arbetsboken.

– Vi kom fram till att medan slutprodukten, själva arbetsboken, inte nödvändigtvis löste problemet med bristen på socialisering ansikte mot ansikte så bidrog arbetet med den till att distansarbetande anställda fick en bättre förståelse för kulturen och kände en större tillhörighet.

En fråga som ofta kommer upp när distansarbete diskuteras är att gränsen mellan arbete och fritid blir oklar. Aleksandre Asatiani och hans forskargrupp fokuserar på alla sidor av distansarbetet.

– Vi vill ge en komplett bild. Vad händer på arbetet, hemma och inom personerna?

Att ett virus så snabbt förändrat vårt sätt att arbeta har gjort att forskningen fått skifta fokus.

Tidigare har distansarbete betraktats som en nisch som visserligen beräknades skulle öka, men mycket långsamt. Nu skickades en stor del av arbetskraften hem, samtidigt.

– Många studier av distansarbete förutsätter att den som arbetar hemma är den enda i hushållet som gör det. Nu har pandemin tvingat många att arbeta hemma samtidigt och vi har hushåll där alla jobbar på distans. Det skapar nya utmaningar med teknik och att ha ett rum att arbeta i, säger Aleksandre Asatiani.

Foto: Chris Montgomerya/Unsplash

Det här storskaliga och ännu pågående naturliga experimentet har visat på både positiva och negativa effekter. På den positiva sidan finns att många organisationer har upptäckt att distansarbete är möjligt, vilket bl.a. kan leda till färre flygresor. Å andra sidan har vissa organisationer försökt att kontrollera sin arbetskraft genom att installera mjukvara på datorerna som kontrollerar vad de anställda gör.

En av de största utmaningarna för en organisation där medarbetarna inte träffas är att behålla den kreativitet som förhoppningsvis har funnits.

– Distansarbete passar bra för arbetsuppgifter där vi vet vad utfallet blir och då bryr vi oss inte om hur det blir gjort bara det blir gjort. När det gäller kreativt arbete är utfallet inte känt och mycket arbete sker i möten mellan arbetsuppgifter. Det vi har sett är att
vid distansarbete blir kommunikationen mer ändamålsenlig, om man kontaktar en kollega är det för att få svar på en specifik fråga.

På kontoret är det mer accepterat att knacka någon på axeln. Företag som säljer digitala verktyg har försökt anpassa dem för att underlätta det kreativa arbetet genom att göra det möjligt att skapa mindre grupper och publicera meddelanden. Allt för att försöka simulera kreativa rum.

– Men de här verktygen räcker inte för att vi ska bli kreativa på distans, man måste skapa nya sätt att arbeta och nya normer och att ta fram dem kommer att ta tid. När det gäller arbete ansikte mot ansikte har vi decennier av erfarenhet.

Förutom Aleksandre Asatiani består forskargruppen av en kollega och en forskningsassistent.

– Vi har arbetat på distans sedan starten. Forskningsassistenten har vi faktiskt aldrig träffat, trots att han också bor i Göteborg.

Text: Johan Frisk