Mellan 1985 och 2005 ökade antalet skilsmässor med ungefär 60 procent. Och högst var frekvensen bland dem med lägre utbildningsnivå. ”Det här är en viktig kartläggning att göra, inte minst eftersom barn till ensamstående mödrar oftare lever i fattigdom”, säger Juho Härkönen, som forskar om saken.

Juho Härkönen, universitetslektor i sociologi vid Stockholms universitet, och hans kollega Johan Carlsson Dahlberg, har länge studerat demografiska förändringar och trender i familjebildning. I en studie som finansierats av Forte har man bland annat undersökt hur trender för skilsmässor och familjeupplösningar, det vill säga separationer bland par med gemensamma barn, har utvecklats mellan 1985 och 2005, i Sverige och internationellt.

Juho Härkönen

Bland de som skaffade sitt första barn 1970 hade 25 procent separerat 15 år senare. För de som skaffade sitt första barn 1990 var motsvarande siffra 40 procent ­ – det vill säga en ökning av antalet familjeupplösningar (skilsmässor och separationer) med 60 procent.

– Generellt kan man väl säga att detta korrelerar med hur äktenskapets roll i samhället i stort blivit svagare. Våra normer kring hur familjelivet ska organiseras har blivit mer liberala och det finns en större frihet att bilda familj också utanför äktenskapets ramar, säger Juho Härkönen.

Under 1990-talet stabiliserades dock siffrorna något, och under ett antal år blev familjeupplösningarna till och med färre.

– En bidragande orsak till det är att vi blir allt äldre när vi bildar familj, och de familjerna tenderar att vara mer stabila.

Fler familjeupplösningar bland lågutbildade

Ett något överraskande resultat i studien var att antalet familjeupplösningar var flest i den socioekonomiska grupp med lägst utbildning.

– En generell teori var ju länge att det är enklare för högutbildade kvinnor att separera, eftersom de i högre grad är ekonomiskt oberoende. I den här studien såg vi dock att det var precis tvärtom, att det var i kohorten med lägst utbildning som familjeupplösningarna var flest.

Vad kan det bero på?

– En stor anledning verkar vara att de med lägre utbildning har lägre trösklar för att separera. Personer med högre utbildning äger till exempel i större utsträckning sina hem och har många gånger också gjort andra gemensamma ekonomiska investeringar, vilket innebär att det finns en högre tröskel för separation.

Anpassade stödfunktioner

För politiker och andra samhällsinstitutioner är det viktigt att den här typen av kartläggningar görs, menar Juho Härkönen. Dels indikerar det att en ny sorts socioekonomisk klyfta är på väg att växa fram, dels för att samhällets stödfunktioner bör anpassas till den nya situationen.

– Viktigast är kanske att ensamstående föräldrar löper större risk för fattigdom, inte minst i länder utanför Norden. Och risken att deras barn blir fattiga är också avsevärt högre, det ser vi i mätningar också här i Sverige. Mellan 10–20 procent av de barn i Norden som lever med en ensamstående mamma lever också i barnfattigdom. Internationellt gäller det för 40–60 procent av barnen.

Så vad kan samhället göra för att stötta dessa föräldrar och barn?

– Många med låg utbildning har till exempel jobb som kräver stor flexibilitet och har obekväma arbetstider. För att de ska kunna försörja sig krävs att barnomsorgen kan möta deras behov, med större flexibilitet bland annat med öppettider, säger Juho Härkönen.

Text: Anna Matzinger

Artikeln publicerades ursprungligen i Forte Magasin 4 som finns att beställa kostnadsfritt här.