Vårdpersonal hör till de yrkesgrupper som är mest utsatta för hot och våld i arbetslivet. För en del är det en traumatisk upplevelse som leder till psykisk ohälsa och sjukfrånvaro. Och med coronapandemin kan riskerna för hot och våld öka.

Det arbetsrelaterade våldet har ökat sedan 1980-talet och är i dag vanligare än både gatuvåld och våld i hemmet. Till de värst drabbade yrkesgrupperna hör de som arbetar inom hälso- och sjukvård och socialtjänst, där var tredje anställd uppger att de blivit utsatta för hot eller våld under det senaste året. Särskilt utsatta är de som jobbar i akutsjukvården, psykiatrin eller äldreomsorgen.

– Det är delvis kopplat till psykisk sjukdom, drogpåverkan eller demenssjukdom hos patienterna, säger docent och psykolog Anna Nyberg, som tillsammans med andra forskare på Stressforskningsinstitutet gjort en kunskapsöversikt om våld i hälso- och sjukvård, socialt arbete och utbildningssektorn.

Under de senaste åren har våldet inom akutsjukvården varit i särskilt fokus. Den utbredda gängkriminaliteten har lett till att vårdpersonal vittnat om hur kriminella som sökt vård, eller deras vänner och anhöriga,
uppträtt aggressivt och hotfullt.

För att skydda personalen har en rad förebyggande åtgärder införts på landets sjukhus, till exempel ordningsvakter, kameraövervakning, låsta dörrar mellan väntrum och mottagning och anonyma namnskyltar för personalen. På akuten i Kalmar tog de anställda saken i egna händer och startade en kurs i självförsvar på egen bekostnad.

I de 28 studier som forskarna vid Stressforskningsinstitutet gått igenom går det att urskilja ett klart samband mellan hot och våld och psykisk ohälsa, såsom oro och ångest, depression, känslomässig utmattning och sömnstörningar. Det finns också en koppling mellan psykologiskt våld, såsom mobbning och trakasserier, och sjukfrånvaro.

Porträttfoto på Anna Nyberg, psykolog och docent vid Stressforskningsinstitutet
Anna Nyberg, psykolog och docent vid Stressforskningsinstitutet, Stockholms universitet

Vad som triggar våldet är däremot inte lika klart, men det kan handla om organisatoriska faktorer som långa väntetider och att patienter och anhöriga inte förstår eller accepterar de regler och rutiner som finns inom sjukvården. Bristande resurser, dåligt socialt stöd, hög arbetsbelastning och stress är andra faktorer som skulle kunna spä på riskerna för hot och våld.

– Vi vet inte om en arbetsplats där det förekommer mycket våld gör att andra psykosociala faktorer i arbetsmiljön också upplevs som sämre, eller om det är den sämre psykosociala arbetsmiljön som gör att det uppstår mer våld, säger Anna Nyberg.

Det saknas också kunskap om hur förebyggande åtgärder kan fungera som en buffert mot våldshändelser. Inarbetade rutiner, socialt stöd och utbildning om hur man hanterar våldssituationer kan göra att de anställda känner sig säkra och trygga, och skulle kunna motverkar riskerna för ohälsa.

Inom den psykiatriska vården har det blivit vanligare med metoder för att förebygga och bemöta hot och våld. Ett exempel är Bergenmodellen som används inom Stockholms läns sjukvårdsområde. Men inom stora delar av hälso- och sjukvården, och även inom socialt arbete och utbildningssektorn, saknar personalen sådana kunskaper.

 

– De här yrkeskategorierna har inte utbildning i att hantera våld som en polis eller kriminalvårdare, vilka förutsätts hamna i våldssituationer. Som vårdpersonal kan du stå inför samma situation men helt utan utbildning. Din roll är att vårda och hjälpa, och egentligen inte att avstyra en våldssituation, säger Anna Nyberg.

Arbetsledare och chefer har en viktig roll i att stötta personalen och skapa ett tryggt och öppet arbetsklimat där händelser och risker tas upp på skyddsronder och arbetsplatsmöten.

Men verksamhetsnära chefer inom hälso- och sjukvård har ofta en stor arbetsbörda och ansvar för ett stort antal underställda, vilket gör det svårt för dem att vara på plats för att stötta medarbetarna. Första linjens chefer har också ett begränsat mandat för att genomföra kraftfulla åtgärder, som till exempel att bygga om lokaler för att göra dem säkrare.

– Jag tycker att man generellt ska vara försiktig med att lägga för stor vikt på närmsta chefens ledarskap.

Jag tror att det handlar mycket om organisatoriska förutsättningar. Det här måste man hantera på strategisk ledningsnivå. Är det brister i organisationen så kan inte närmsta chefen göra så mycket åt det, säger
Anna Nyberg.

Forskarna vid Stressforskningsinstitutet efterlyser också fler studier kring hur enskilda individer och grupper påverkas av hot och våld. I dag är kunskaperna väldigt små om hur hälsokonsekvenserna skiljer sig åt mellan olika grupper.

– Det är absolut en faktor som behöver belysas mer. Ser konsekvenserna olika ut för män och kvinnor eller för personer med olika utbildningsbakgrund? Är du mer sårbar om du jobbar som undersköterska än om du jobbar som läkare? Och är du mer sårbar om du har ett annat etniskt ursprung?

Även olika händelser och situationer kan påverka utsattheten och riskerna för hot och våld. En sådan situation är den pågående pandemin som förändrat de anställdas förutsättningar och arbetsvillkor inom sjuk- och hälsovård, socialt arbete och utbildningssektorn.

– Det är inte orimligt att det har påverkat just de här branscherna. Besöksförbud och oron i samhället överlag kan förstås påverka personer med nedsatt psykisk hälsa. Det är viktigt att utvärdera det här och se hur den här typen av kris påverkar, säger Anna Nyberg.

Hon anser att det är angeläget att man lyfter frågan om hot och våld på arbetsplatserna och ser det som ett organisatoriskt problem och inte ett individuellt. Till hjälp kan man också använda företagshälsovården som sitter på kunskap om hur man förebygger och hanterar våldssituationer. Men i slutändan är det ändå svårt att helt eliminera riskerna för hot och våld.

– Det är svårt att se det på något annat sätt än att det kommer att uppstå situationer där våld kan förekomma. Sedan kan man ha vakter på plats, rutiner och larm, men våldet kommer troligtvis alltid att uppstå i viss mån i de här branscherna.

Text: Krister Zeidler