Brott i skolan normaliseras

Tas ett brott som sker bland skolelever på samma allvar som ett som sker på en arbetsplats? I skolan är sexuella trakasserier, våld och psykiska kränkningar vardag. Mycket viftas bort med att det var ”på skoj”. Det visar en pågående studie vid Göteborgs universitet.

– Vi blev chockerade över hur vanligt det är att tonårsflickor får oönskade bilder av pojkars köns­organ, så kallade dickpics. Det sker dagligen, säger Ylva Odenbring, docent i pedagogik vid Göteborgs universitet.

Hon leder den treåriga studien ”Ungdomar, våld och utsatthet. Elevers erfarenheter av och perspektiv på trakasserier och kränkningar i skolan”. Arbetet sker tillsammans med kollegorna professor Thomas Johansson och doktoranden Kristina Hunehäll Berndtsson, som skriver sin avhandling om sexuella trakasserier i skolan, med fokus på sociala medier och dickpics, DP:s.

– Sexuella trakasserier i skolan är ett underbeforskat område, särskilt när det gäller elevernas egna perspektiv och röster. Till exempel finns det inte, mig veterligen, några studier om hur DP:s påverkar elevernas skolvardag, säger Ylva Odenbring.

Halvvägs in i projektet har forskarna intervjuat tre skolklasser i årskurs nio. Något som framträder tydligt i de preliminära resultaten är att majoriteten av tjejerna utsatts för sexuella trakasserier genom att de fått dickpics skickade till sig, av både klasskamrater och främmande killar. Ylva Odenbring berättar att ämnet var känsligt. Tjejerna berättade endast för sina närmaste vänner.

De som blivit utsatta uttryckte obehag, äckel och skam. Den vanligaste lösningen var att blockera personen som skickat bilden. Det fanns däremot ingen diskussion kring förövaren.

– Ungdomarna kände inte till att den som skickar den här typen av oönskade bilder begår ett brott, att det handlar om sexuella trakasserier. Vuxenvärlden var helt frånvarande, ofta var vi forskare de första vuxna som frågat ungdomarna om DP:s.

En tjej som hade skickat bilder riskerade att bli uthängd och att det spreds rykten om att hon var en slampa eller lösaktig.

En kille som bytte bilder med tjejer växte istället i killkompisarnas ögon och bilderna sågs som troféer.

Idén till studien är sprungen ur ett tidigare projekt där Ylva Odenbring och Thomas Johansson följde elevhälsans arbete med våldsutsatta elever. De blev nyfikna på elevernas perspektiv och upptäckte att forskningen på området var knapphändig i Sverige. Det fanns många studier om skolors arbete mot mobbning, men inte om elevernas egna ord om vilken typ av våld som förekommer i skolan, hur de hanterar det och vilket stöd de får från personalen. Det här tittar den pågående studien på, med utgångspunkt i frågor om genus och sexuella trakasserier.

Hittills har projektgruppen intervjuat elever i en klass på en skola i ett välbärgat område och två klasser i en skola på landsbygden, där eleverna hade arbetar- eller lägre medelklassbakgrund. Planen är att intervjua elever i ytterligare minst en skola.

I klassen i det välbärgade området såg allt perfekt ut på ytan. Eleverna var artiga, presterade bra och det fanns inget stök på skolan. Däremot förekom det kränkningar i en klasschatt som eleverna skapat. Där kommenterade de bland annat om en klasskompis inte varit tillräckligt aktiv under en lektion eller inte levt upp till de sociala uppförandekoderna.

På landsbygdsskolan fanns det en särskild grupp elever som många upplevde som bråkmakare. De utsatte framför allt elever med flyktingbakgrund och hbtq-elever för både psykiska och fysiska kränkningar. Det verbala våldet var vanligast, i form av sexistiska, rasistiska och homofobiska tillmälen. Det förekom också så kallat skojbråk, där killarna brottades och knuffades ”på skoj”.

– Det var en hårfin gräns mellan skämt och allvar. Pojkarna pratade om att det ibland gick överstyr och blev lite väl våldsamt, men de kategoriserade det inte som slagsmål.

Sexuella trakasserier i form av DP:s förekom i lika hög grad på landsortsskolan och den välbärgade skolan. Under fältarbetet skedde en incident där en kille på den välbärgade skolan skickade en DP till en tjej i samma klass. Ylva Odenbring berättar att skolan ville göra en polisanmälan, som den är skyldig att göra, men tjejens föräldrar motsatte sig det med argumentet att dottern skulle fokusera på skolarbetet. Föräldrarna gjorde klart att de ville sköta det här själva, och skolan gjorde ingen anmälan.

– Pojken som skickat bilden var borta från skolan i flera veckor. Flickorna i klassen, som annars var tydligt uppdelade i två grupper, gick också samman och slutade tilltala honom.

På landsortsskolan talades det även om att ”byta bilder”. Det innebar att en del elever skickade halvnakna bilder på sig själva till varandra. Det kunde ske när två personer gillade varandra eller när en person var intresserad av den andra. Flickorna gjorde det ibland frivilligt, men många gånger uttryckte pojkarna hot och krav.

– En tjej som hade skickat bilder riskerade att bli uthängd och att det spreds rykten om att hon var en slampa eller lösaktig. En kille som bytte bilder med tjejer växte i stället i killkompisarnas ögon och bilderna sågs som troféer.

Det skapas en kultur där killarna inte vet att de begår ett brott när de tar på en tjejs rumpa. Vissa blir så vana att de inte kan förstå varför det skulle vara fel att kalla någon för hora, och tror verkligen att alla är med på det.

Ylva Odenbring hoppas att studien ska leda till att sexuella trakasserier kommer upp tydligare på agendan. Utsatta elever måste få stöd och de som utsätter andra behöver kunskap om vad den här typen av handlingar innebär juridiskt och vilka konsekvenser de får för den som drabbas, menar hon.

– Min förhoppning är att vi genom att diskutera, agera och förebygga att sexuella trakasserier överhuvudtaget sker i ungas vardag, kan få eleverna att känna sig trygga i skolan. I slutändan handlar det om att skapa en mer jämställd skolvardag, säger Ylva Odenbring.

I december förra året kom Brottsförebyggande rådets skolundersökning om brott 2017. Den visar att skolan är den vanligaste brottsplatsen för misshandel, hot och sexuella kränkningar för elever i årskurs nio. Våld och otrygghet i skolan är en viktig fråga för Sveriges elevråd – Svea, en samarbetsorganisation för elevråd i övre grundskolan och gymnasiet.

– Det pågår överlag en normaliseringsprocess i skolan där brott accepteras. Saker förbises på ett sätt som aldrig skulle ske på en arbetsplats, säger Jennie Gustafsson, förbundsordförande för Sveriges elevråd – Svea.

Hon berättar att tryggheten skiljer sig från skola till skola och mellan klasser och grupper på samma skola. Det största problemet, enligt Sveriges elevråd – Svea, är att det ofta finns en kultur där skojbråk, allt från knuffar till taskiga kommentarer, accepteras av både personal och elever.

– Många känner sig otrygga eftersom de inte vet vad som är på skämt och vad som inte är det. Vi har också hört att vissa lärare inte bryr sig efter som de också tänker att det bara är på skoj. Vi skulle vilja se en nolltolerans mot all typ av bråk.

Skojbråken kan leda till allvarligare våld och kränkningar. Jennie Gustafsson berättar bland annat att tjejer blir tafsade på, fotas, smygfilmas och blir kallade hora. Allt viftas bort med ett ”Vi skojade bara”.

– Det skapas en kultur där killarna inte vet att de begår ett brott när de tar på en tjejs rumpa. Vissa blir så vana att de inte kan förstå varför det skulle var fel att kalla någon för hora, och tror verkligen att alla är med på det.

Tjejerna som utsätts vet inte heller vad de ska göra. Det ses inte  som något som är värt att anmäla – det är bara en del av vardagen.

Jennie Gustafsson upplever att #metoo har ökat medvetenheten, men att kulturen lever kvar på många skolor. I spåren av #metoo driver Sveriges elevråd – Svea, tillsammans med andra aktörer, projektet Backa. Syftet är att öka kunskapen bland elever, skolpersonal och allmänheten om hur sexuella trakasserier och kränkningar i skolan kan motverkas.

Enligt Jennie Gustafsson skiljer sig skolorna också åt när det gäller hur eleverna hanterar våld och kränkningar.

På en del skolor finns det en oskriven regel att inte säga till lärare eftersom allt är normaliserat eller ”på skämt”, på andra platser säger eleverna till personalen.

Hon berättar att det på vissa skolor också finns en inställning att ”pojkar är pojkar”, att sexuella trakasserier, ”ja men det är sådant som pojkar gör”. Låt dem få putta lite på varandra och bråka av sig.

Hon ser också problem med begreppet mobbning, som hon menar är otydligt. Många olika typer av brott klumpas ihop i ”mobbning” och frågan är då vad som blir påföljden. Oklarheten leder till att det ofta händer väldigt lite eller ingenting, säger Jennie Gustafsson.

Hon tycker dock att medierna ofta målar en svartvit och alltför dyster bild av elever som hemska varelser i en skola som alltid är otrygg.

– Så är det inte, de allra flesta är trygga i skolan. Vi har problem, på vissa skolor, men det är inte så stort som det ibland beskrivs. Elever förstår många gånger samspelet mellan människor väldigt bra och vill verkligen ta ansvar för till exempel klimat, natur och andra människor.

Det går inte heller att skylla allt på personalen, fortsätter hon. Ofta har de inte rätt förutsättningar, det saknas resurser, personal eller en elevhälsa som är tillräckligt stark för att arbeta med sitt hälsofrämjande uppdrag.

Elevråden arbetar med att uppmärksamma problemen och trycka på för att skapa en tryggare kultur. De har rätt till inflytande över skolornas likabehandlingsarbete och elevernas arbetsmiljö. Men ett problem är att dialogen med eleverna ofta uteblir, berättar Jennie Gustafsson.

– Det är viktigt att eleverna får ge sitt perspektiv. Ibland har lärare och elever olika bilder av hur en situation eller en kultur ser ut. Vi förespråkar en dialog där personal och elever bygger en gemensam problembild och hittar lösningar tillsammans.

Skolinspektionen och Barn- och elevombudet, BEO, får varje år in cirka 2 000 anmälningar om barn och elever som utsatts för kränkande behandling i skolan. Sexuella trakasserier och andra diskrimineringsärenden går till Diskrimineringsombudsmannen.

Hos BEO och Skolinspektionen handlar sex av tio ärenden om fysiska kränkningar. Det kan vara allt från knuffar till grov misshandel. Vissa ärenden innehåller både fysiska och verbala kränkningar. Åtta av tio anmälningar rör psykiska kränkningar som utfrysning och angrepp med ord, både i skolan och på sociala medier.

– Det är helt fasansfullt för de barn som är utsatta. Föräldrar som ringer till vår upplysningstelefon berättar om barn som drar sig undan, som är rädda för att gå till skolan och som inte orkar leva längre, säger Barn- och elevombudet Caroline Dyrefors Grufman.

Hon berättar att pojkar är mer utsatta för fysiskt våld medan flickor framför allt drabbas av psykiskt våld. 40 procent av anmälningarna handlar om elever som upplever sig ha blivit utsatta för kränkande behandling av skolpersonal.

– Det kan vara allt från verbala kränkningar till dödshot eller att personalen går fullkomligt över styr och kränker elever fysiskt. Vi har till exempel ett pågående ärende där en lärare tagit nackgrepp på en elev, och vi har även haft ett fall där en elev blev skallad av sin gymnastiklärare. Ibland är det fråga om små barn och då blir utsattheten ännu större.

Just frågan om BEO­-ärenden där skolpersonal är inblandad har varit omdebatterad under året. Särskilt två fall har väckt uppmärksamhet. I ett fall har en lärare lyft ut en stökig elev ur ett klassrum och blev sedan anmäld av elevens pappa till Skolinspektionen och polisen, som båda friade läraren. BEO begärde däremot att ett skadestånd skulle betalas till eleven.

I ett annat fall anmäldes en lärare för kränkning efter att ha flyttat på en elev som vägrade resa sig ur en soffa som blockerade vägen i en rasthall. Tingsrätten och hovrätten anser att lärarens agerande var befogat och avvisar BEO:s skadeståndskrav. BEO överklagade sedan fallet till Högsta domstolen.

I en artikel i Svenska Dagbladet menar rektorer att BEO:s beslut riskerar att skapa ängsliga lärare. Lärarnas tidning har också intervjuat lärare som avstår från att ingripa i konflikter av rädsla att bli anmälda.

Caroline Dyrefors Grufman menar att ingen skolpersonal ska behöva känna oro eller obehag för att bli anmäld. Men att lärarna känner sig trygga på sin arbetsplats är en arbetsrättslig fråga för arbetsgivaren, menar hon. Hennes uppdrag som Barn- och elevombud är att se till att även eleverna känner sig trygga.

– Om en lärare hamnar i nöd eller nödvärn, eller ingriper, med stöd i skollagen, för att upprätthålla ordningen, då blir det aldrig kränkande behandling. Kränkande behandling blir det först när en lärare har gått utöver sina befogenheter. Jag kan förstå den oro som har väckts i och med den här debatten, men vi har 180 000 legitimerade lärare och vi krävde skadestånd av skolhuvudmän i färre än 20 fall mot denna yrkesgrupp förra året, säger hon.

Caroline Dyrefors Grufman tycker inte heller att det är konstigt att olika instanser kommer fram till olika slutsatser. Polisen tittar till exempel på om någon gjort sig skyldig till brott, då krävs uppsåt eller oaktsamhet. Skolinspektionen tittar på lärarens agerande och om det finns anledning att anmäla personen till Lärarnas ansvarsnämnd. BEO, däremot, tittar på om skolhuvudmannen har gjort det de är skyldiga att göra.

Enligt skollagen ska huvudmannen ha ett mål inriktat arbete för att motverka kränkande behandling. Det sker, enligt Caroline Dyrefors Grufman, bland annat genom att personalen har adekvat utbildning och diskuterar attityder och beteenden med eleverna.

Skolan måste också arbeta före-byggande genom att kart lägga vilka situationer som eleverna upplever som otrygga. Det kan handla om att det är obehagligt i omklädningsrummet vid idrotten, att det finns en lång korridor där det händer saker, att det behövs mer personal i matsalen och så vidare. Utifrån det som kommer fram ska skolan lägga upp en plan för hur den kränkande behandlingen ska motverkas.

– Förebyggande arbete är en nyckel till framgång. Vi ser tydligt att det inte sker lika många incidenter på skolor som jobbar intensivt med förebyggande arbete, säger hon.

Föräldrar som ringer till vår upplysningstelefon berättar om barn som drar sig undan, som är rädda för att gå till skolan och som inte orkar leva längre.

Om något ändå sker har skolan ett tydligt ansvar att utreda vad som har hänt, bestämma vilka åtgärder som ska vidtas och se till att få stopp på kränkningarna. Sedan Barn- och elevombudet inrättades 2006 har antalet anmälningar stadigt ökat. Men 2018 skedde ett trendbrott med en minskning på tre procent. Caroline Dyrefors Grufman vågar dock inte säga att situationen har blivit bättre. Hon tror att det kan hänga ihop med att skolfrågorna inte var så centrala i valrörelsen.

– Däremot har de blivit mer uppmärksammade i medierna på senare tid, och nu ser vi återigen en ökning av antalet anmälningar till oss. I år har vi än så här långt en ökning med 12 procent jämfört med motsvarande period förra året. När vi syns i medierna ökar också medvetenheten om att det går att få vår hjälp.

Hon tror att anmälningarna som kommer in till Barn- och elevombudet bara är toppen på ett isberg.

– Det är inte alla som blir utsatta för mobbning eller kränkande behandling som anmäler till oss. Skolinspektionens skolenkät från våren 2019 visar till exempel att var sjunde elev i årskurs nio inte känner sig trygg i skolan. Var sjätte elev är rädd för andra elever.

När Caroline Dyrefors Grufman frågar elever som varit utsatta under lång tid varför de inte berättat något, handlar svaren ofta om att de lägger skulden på sig själva eller inte vill besvära sina föräldrar. Det finns också de som sökt stöd hos en vuxen på skolan men inte fått hjälp. De har mötts av kommentarer i stil med ”Om du bara var lite mer som de andra skulle det här inte behöva hända”.

När personalen på BEO får in en anmälan ska de utreda ärendet och fatta beslut. De kan bland annat kräva att huvudmannen ska rätta till en situation, till exempel om en elev blir utsatt för kränkande behandling eller om skolan inte skött processen på rätt sätt. BEO kan också i vissa fall kräva skadestånd för en elevs räkning.

Text: Jennie Aquilonius