Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem. Men i dag har socialtjänsten inga evidensbaserade metoder för att behandla män som använder våld i nära relationer. Forskaren Jenny Rangmar utvärderar nu arbetet vid tre verksamheter som erbjuder behandling för våldsutövare.

Drygt var fjärde kvinna har någon gång utsatts för våld i en nära relation, enligt Brottsförebyggande rådet. I genomsnitt dödas 17 kvinnor om året av en nuvarande eller tidigare partner. I de flesta fall är förövaren en man. Men hur ska samhället få män att sluta använda våld?

Jenny Rangmar, doktor i psykologi på
Göteborgsregionen

I dag finns det inte några evidensbaserade metoder inom socialtjänsten för att behandla män som utsätter sina närstående för våld. Jenny Rangmar är doktor i psykologi och forskare på Göteborgsregionen, ett samarbete mellan 13 kommuner i Västsverige. Hon leder ett forskningsprojekt för att utvärdera de behandlingsmetoder som används vid mottagningarna Utväg Skaraborg, Utväg Södra Älvsborg och Kriscentrum för män i Göteborg.

– Vissa undrar varför det satsas så mycket på männen, men syftet är att få män att sluta utöva våld. Min förhoppning är att studien ska visa att behandlingsmetoderna fungerar bra, men att vi också hittar sådant som kan bli ännu bättre, så att metoderna blir riktigt effektiva. Det är i förlängningen ett sätt att hjälpa kvinnor som utsätts, säger hon.

Det handlar om att mannen ska förstå vad våld är
Jenny Rangmar

De tre verksamheterna jobbar på liknande sätt och erbjuder både individuell och gruppbaserad behandling. Männen söker sig dit frivilligt och träffar först en behandlare för enskilda samtal. Behandlaren anpassar samtalen efter varje klient, men det finns vissa byggstenar som återkommer. Vissa män går bara i enskilda samtal medan andra erbjuds behandling i grupp. Arbetet är baserat på Alternativ för våld, ATV, en välbeprövad metod som är framtagen av den norske psykologen Per Isdal.

– Det handlar om att mannen ska förstå vad våld är, se sitt eget ansvar, förstå hur våldet påverkar omgivningen och hitta andra sätt att agera på, säger Jenny Rangmar.

Lars Andersson är samordnare för personer som utövar våld i nära relationer på Utväg Skaraborg. Han berättar att känslan av skam gör det svårt för många män att ta ansvar för sitt våld. De skäms över att ha gjort någon som de tycker om illa.

Lars Andersson, samordnare för utövare av våld på Utväg Skaraborg

– Som behandlare är det viktigt att lyssna och bemöta klienten med respekt och medmänsklighet. Vi försöker få dem att känna sig trygga nog för att komma tillbaka, säger han.

Lars Andersson förklarar att männen ofta förminskar våldet för att stå ut med sig själva. De kan säga att partnern provocerat dem, att det ”inte var så farligt”, att de var berusade eller att de i alla fall inte använt fysiskt våld.

– Det är ett psykologiskt försvar mot skamkänslan. Det är mänskligt, men om jag vill göra något åt mitt beteende har jag föga hjälp av att placera ansvaret någon annanstans, säger han.

Majoriteten av klienterna är män, även om kvinnor också hör av sig. De flesta tar kontakt själva, men i vissa fall har till exempel socialtjänsten eller polisen frågat personen om tillstånd att ge dennes kontaktuppgifter till Utväg Skaraborg.

De enskilda samtalen börjar med att behandlaren och klienten definierar vad våld är. Sedan undersöker de vilken typ av våld mannen har använt, hur ofta och i vilken omfattning. Lars Andersson lyssnar efter var klienten lägger ansvaret för våldet, hur han ser på sitt våldsutövande och dess konsekvenser.

– För de flesta tar det tid att inse att våldet är deras eget ansvar, säger han.

Behandlaren och klienten pratar också om varför våld har blivit ett möjligt handlingsalternativ. Många klienter har svårt att reglera och uttrycka känslor och har dålig impulskontroll. Det finns också ett starkt samband mellan alkohol och droger och våld i nära relationer. Ibland har klienten egen erfarenhet av att ha varit utsatt för våld som liten eller att föräldrarna inte hade förmåga att ge personen den omsorg den behövde som barn. Det är även vanligt att männen har svårt att visa sig svaga.

– Man måste ha många olika glasögon på sig för att förstå våldet för just den här enskilda individen, säger Lars Andersson.

En viktig diskussion är också vad mannen själv har för tankar om vad han behöver göra för att minska risken för våld. De flesta behöver lära sig att identifiera sina känslor, hantera dem och uttrycka dem på ett schysst sätt. En del som kommer till Utväg Skaraborg vill också ha kontroll över andra människor, sin partner eller andra saker som ligger utanför dem själva.

– Vi försöker flytta in kontrollen inom dem. Det kan till exempel handla om att ge övningar för aggressionskontroll, hur de kan dämpa sin ilska.

När mannen vet mer om sitt eget våld kan han slussas vidare till en icke-våldsgrupp för personer som använder våld mot en partner, eller en pappagrupp för män som utsätter barn. Gruppverksamheten är uppbyggd kring åtta teman: vad våld är, psykiskt våld, sexualitet och sexualiserat våld, alternativ till våld, ansvar, far och barn, orsaker till våld samt konsekvenser av våld.

Det är ett psykologiskt försvar mot skamkänslan
Lars Andersson

– Gruppverksamheten fyller en viktig funktion genom att männen kan dela saker som de vanligtvis inte pratar med någon om. Mannen får vara sårbar och känna sig liten, och de andra kan känna igen sig och ge stöd i arbetet med att bli våldsfri. Att prata om våldet minskar också skamkänslan. De flesta känner en lättnad, även om det också är jobbigt.

Gruppbehandlingen består vanligtvis av 24 tillfällen under sex månader. Hur länge den totala behandlingen pågår är individuellt, ofta handlar det om minst ett år.

– Männen är inte färdiga när insatsen avslutas utan deras eget arbete måste fortsätta utifrån de orsaker till våldet som de har identifierat, säger Lars Andersson.

2010 utvärderade Socialstyrelsen arbetssätten vid åtta verksamheter, varav Utväg Skaraborg var en. Resultaten från utvärderingen tyder på att behandling kan minska mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Förbättringen var dock större när det gällde fysiskt våld än psykiskt våld. Men utvärderingen innehöll ingen kontrollgrupp, vilket gör det svårt att veta om förbättringen verkligen berodde på behandlingen.

Forskaren Jenny Rangmar såg också lovande resultat i en pilotstudie 2019 om arbetet vid Kriscentrum för män i Göteborg. Här ingick 20 män som gått i gruppbehandling.

– Männen uppgav att de använde mindre våld efter behandlingen och att de mådde bättre. De sov bättre, hade mindre ångest och färre psykosomatiska besvär, säger hon.

I pilotstudien fanns dock inte heller någon kontrollgrupp. I den studie som Jenny Rangmar nu genomför ska män som står på väntelista för att få behandling utgöra kontrollgrupp.

I skrivande stund arbetar hon med datainsamling. När männen har fått kontakt med någon av de tre mottagningarna kallas de som vill delta i studien in för att göra en baslinje mätning. De fyller i en mängd själv skattningsskalor med frågor om allt från hur de mår till våldsanvändning, sömn, matvanor och alkohol- och drogvanor.

Efter avslutad behandling fyller männen i samma skattningsskalor igen. Syftet är att se om våldet har minskat. Jenny Rangmar gör sedan ytterligare en uppföljning efter minst sex månader, för att se om behandlingseffekten håller i sig över tid. I självskattningarna ingår också en personlighetsskala.

– Tanken är att se om effekten av behandlingen har något samband med olika personlighetsdrag. I framtiden skulle man kunna anpassa behandlingsupplägget efter vad som är lämpligt för olika personer.

Tanken var från början att även jämföra individuell behandling med icke-våldsgrupper. Men coronapandemin har gjort det svårt för mottagningarna att erbjuda gruppverksamhet. Studien kommer därför sannolikt att fokusera enbart på individuell behandling. Planen är att projektet ska vara klart i slutet av 2022.

Lars Andersson tycker att det ska bli spännande att se resultatet. När det gäller frågan vad som mer behövs för att få slut på våldet, tycker han att ett av regeringens nya lagförslag är ett bra steg på vägen. Kommunernas ansvar för att ge stöd åt våldsutövare är i dag otydligt, vilket gör att utbudet av insatser skiljer sig stort mellan olika kommuner. Enligt regeringens förslag ska socialnämnden få ett uttalat ansvar för att tillhandahålla insatser för personer som utsatt närstående för våld eller andra övergrepp.

Han tycker också att det behövs en diskussion på ett samhälleligt plan kring attityder om manlighetsnormer och hur en man ska vara.

– Det är ett mer långsiktigt arbete. Kvinno- och mansroller ser inte likadana ut i Sverige i dag som för 50 eller 100 år sedan. Samtidigt finns det mer traditionella mansroller som lever kvar.

Text: Jennie Aquilonius