Vägen tillbaka: Vad får återfallen i brott att minska?

De senaste åren har återfallen i brott minskat kraftigt. Lena Roxell, forskare vid Stockholms universitet, ska ta reda på om det är Kriminalvårdens förtjänst.

Nothing works. Det blev den mediala domen över den amerikanska kriminalvårdens förmåga att förhindra återfall i brott. Detta efter att kriminologen Robert Martinson hade publicerat en artikel med rubriken ”What works?”

Det här var i mitten av 1970-talet och nothing works användes länge som ett tacksamt slagord av de som inte trodde att intagna kunde behandlas. Martinson gjorde ett par år senare en ny analys, med något mer positiva resultat, och annan forskning indikerade att åtminstone något verkade fungera: ”something works”.

Det leder tillbaka till Martinsons ursprungliga fråga: Vad fungerar?

Frågan blir särskilt intressant mot bakgrund av de senaste decenniernas utveckling i Sverige, då återfallen efter fängelsestraff har minskat. År 2000 återföll 40 procent av de personer som avslutat ett straff på anstalt eller påbörjat ett straff i frivård. Andelen återfall hade 13 år senare minskat till 30 procent.

För fyra år sedan gjorde Kriminalvården ett försök att ta reda på vad den här nedgången kunde bero på. Frågan som ställdes var: Kunde klientpopulationens sammansättning förklara den nedåtgående trenden?

Det som undersöktes var de så kallade statiska faktorerna, som tidigare brottslighet, ålder och kön. Unga återfaller till exempel oftare i brott, så ju fler äldre desto färre återfall. Resultatet visade att de här faktorerna kunde förklara en del av nedgången, men inte allt. Framför allt inte under den senare perioden.

Nu ska Lena Roxell, forskare vid Stockholms universitet, ta vid där Kriminalvårdens rapport slutade.

I ett pågående forskningsprojekt undersöker hon 23 000 individer som skrivits ut 2012–2015.

– Upprinnelsen var att både Brå och Kriminalvården har gjort återfallsstudier och konstaterat att återfallen har minskat under 2000-talet. De kom fram till vissa saker som att andelen intagna som var äldre hade ökat, och att det var färre som hade en strafftid mellan två och sex månader som är en strafftid som är förknippad med höga återfall. Sedan hade sexualbrott ökat och där ser man inte så många återfall.

Förutom statiska faktorer finns de som kallas dynamiska, som värderingar, missbruk, låg utbildning. Allt är sådant som skulle kunna påverkas under vistelsen på anstalt.

– Jag vill se om det är något som Kriminalvården ägnar sig åt som har gjort att återfallen har minskat, säger Lena Roxell.

Att Lena Roxell har valt startåret 2012 beror på att det var då Kriminalvården på ett bättre sätt började sammanställa vad klienterna hade gjort under anstaltsvistelsen.

Tillgången till jobb och bostad är två viktiga faktorer som minskar risken för återfall i brott.

Det som är intressant är om fängelsetiden skulle kunna ses som en vändpunkt, om man kan se att de här åtgärderna kan leda till att man inte begår brott.
Lena Roxell, forskare vid Stockholms universitet

– Jag tänker att om man får träning, allt från en plattsättarutbildning till att lära sig montera saker, eller om man får en utbildning, så har det en betydelse för möjligheten att bryta ett mönster när man kommer ut, säger Lena Roxell.

En annan faktor som påverkar risken att återfalla i brott är missbruk. Den som är kvar i sitt missbruk när hen lämnar anstalten löper ökad risk att återfalla i brott. Lena Roxell får information från Kriminalvården om vilka som har genomgått de olika behandlings­program som finns. Hur väl de har genomfört programmen vet hon dock inte.

– Jag vet däremot om de har hoppat av, de som hoppar av har ofta en mycket högre risk för återfall än de som fullföljer, säger Lena Roxell.

Kriminalvården har även program för att förhindra andra typer av beteenden, som våldsbrott och sexual­brott. För tio år sedan tog Kriminalvården bort ett behandlingsprogram mot våld, ART (Aggression Replacement Training). Programmet hade använts i tio år och var sedan fem år tillbaka ackrediterat, men i en utvärdering visade det sig att bland dem som påbörjat programmet ökade risken för återfall med 31 procent.

– Kriminalvården har utvecklat sina program under senare tid, de har gjort egna utvärderingar av programmen så de vet bättre i dag vilka som inte fungerar, säger Lena Roxell.

Eftersom det finns behandlingsprogram inriktade på olika typer av brott är det intressant att se om de som återfaller gör det i ”sin” typ av brottslighet.

– Jag har data om de här individerna sedan 1973 så jag kan gå långt tillbaka i tiden för att göra brottsprofiler, säger Lena Roxell.

Att någon bryter sin brottsliga bana brukar inom kriminologin kallas för en vändpunkt.

– Det finns en hel del forskning om brottskarriärer och vad som får personer att sluta begå brott. Då brukar man prata om vändpunkter, när man börjar omvärdera det här livet. Det kan vara att man får ett arbete efter vistelsen, att man känner att det inte är värt att hålla på, eller att man får en anknytning till ett annat slags liv, säger Lena Roxell.

Men att beskriva det som en enskild punkt där allt vänder vore att förenkla vad som sker. Det handlar snarare om en process där flera faktorer samverkar över tid för att övertyga personen om att lämna det kriminella livet.

– Det som är intressant är om fängelsetiden skulle kunna ses som en vändpunkt, om man kan se att de här åtgärderna kan leda till att man inte begår brott. Det blir hypotetiskt, för att veta säkert behöver man nästan intervjua personer och fråga om den här utbildningen var viktig eller om det var något annat som avgjorde. Men man kan göra antaganden, det kan tänkas att det här har haft betydelse, speciellt om man ser att de som inte går programmen återfaller.

Några intervjuer ska inte genomföras i den här delen av projektet, men Lena Roxell ser det som något att gå vidare med beroende på vad resultaten visar. Insamlingen av data pågick fram till slutet av förra året och några resultat finns inte än. Någon gång i slutet av 2022 hoppas hon kunna vara färdig.

– Resultaten ska publiceras i vetenskapliga artiklar, det kan bli flera beroende på resultatet, säger Lena Roxell.

Text: Johan Frisk