I dag kommer små barn tidigt i kontakt med surfplattor, smarta telefoner och tv-skärmar – prylar som är självklara i deras föräldrars vardag. Men vilken effekt får det egentligen på barnens tidiga utveckling? Det försöker ett forskarteam vid Linköpings universitet just nu att besvara i en studie som blir färdig 2020.

När Edvins små fingrar vidrör trädet hoppar ett djur fram bakom stammen. En röst talar om vad det heter: ”katt”. Edvin är bara elva månader gammal, så han behöver förstås lite hjälp från föräldrarna Camilla och Henrik Melbéus för att orientera sig med familjens Ipad. Men ge honom två-tre år till så är han snart en van användare.

Som storasyster Ellen. Hon är tre och ett halvt år gammal, och använder redan Ipaden på egen hand för att titta på Youtube-klipp. Gärna sådana som visar hur barn från andra delar av världen har klätt ut sig till prinsessorna i Disneyfilmen Frost.

Ovanstående skulle i princip kunna beskriva vilken småbarnsfamilj som helst i dag. Barnen kommer redan i tidig ålder i kontakt med digitala medier – läsplattor, smarta telefoner, tv-skärmar – eftersom prylarna redan utgör ett naturligt inslag i deras föräldrars vardag. Vällingbyborna Camilla och Henrik Melbéus är inget undantag. Men det betyder inte att de tillåter barnen hur mycket skärmtid som helst.

– Vi brukar försöka sätta stopp när vi känner att det blir för mycket en viss dag eller under en viss period, berättar Camilla Melbéus.

– Framför allt när de är små, runt något år eller så, då känns det extra viktigt att det inte blir för mycket tid varje dag.

Varför sätter Camilla och Henrik Melbéus, och säkert många andra föräldrar med dem, sådana gränser? Camilla Melbéus berättar att det till viss del handlar om att hon har läst att det kan finnas både för- och nackdelar med digitala medier. Fördelar med det pedagogiska. Nackdelar med att barnen exempelvis kan bli överstimulerade.

Mikael Heimann. Foto: Lars Austrin

Vad säger vetenskapen? När jag frågar Mikael Heimann, som är professor emeritus i utvecklingspsykologi vid Linköpings universitet, berättar han att det visserligen har utförts några studier på området utomlands. Men överlag är den vetenskapliga datan fortfarande otillräcklig.

Det har inte hindrat den allmänna diskussionen från att vara full av tvärsäkra påståenden.

– Det finns en diskussion om att små barn inte ska använda digitala medier alls, att det kan vara skadligt och att det i stort sett bara finns risker med det.

Och så finns det de som anser att digitala medier kan vara en möjlighet till utveckling och stimulans. Det är i princip väldigt mycket åsikter och väldigt lite data.

Men det ska det bli ändring på nu. Sedan 2017 leder professor Mikael Heimann en Forte-finansierad studie vid Linköpings universitet, där målet just är att få fram mer data om ämnet. Mikael Heimanns forskarteam kartlägger dels hur cirka 100 småbarnsfamiljer i Linköpingsområdet använder sig av digitala medier och vilken inställning de har till dem. Dels kartläggs barnens sociokognitiva utveckling mellan ungefär nio och 25 månaders ålder.

– Det är ett väldigt stort projekt och ett väldigt komplext projekt, sammanfattar Mikael Heimann.

I de rum där det finns färre digitala medier, där sover barnen i genomsnitt en timme längre per natt.

Datan samlas in med hjälp av såväl tester och frågeformulär som med ljudinspelningar och ögonrörelsemätningar. När projektet rundas av 2020 kommer forskarna förhoppningsvis att kunna dra mer välgrundade slutsatser om hur digitala medier egentligen påverkar små barn.

En effekt som har observerats i tidigare studier, och som redan kan bekräftas av Linköpingsforskarna, är att små barn verkar ha svårare för att överföra information från tvådimensionella medier till vår tredimensionella verklighet. Fenomenet kallas för transfer deficit (överföringsbrist), och uppträder enligt Heimann fram till ungefär tre års ålder. Vad det beror på har forskare ännu inte kunnat fastställa.

– Många tror att det handlar om att små barn är mindre flexibla i sitt tänkande och att de har svårt att generalisera erfarenheter.

Hypotesen är att det skulle vara förankrat i biologin. Men vi vet inte än.

Konkret innebär i alla fall fenomenet att småbarnsföräldrar kan behöva lägga lite mer tid på undervisningen när de lär barnet någonting från en skärm.

– Om du tänker dig att man behöver presentera någonting tre gånger i verkligheten, då kanske du måste göra det fyra eller fem gånger på en skärm för att barnet ska ta in motsvarande information. Det är alltså inte så att barnen inte lär sig, men det är lite tuffare, det kräver lite mer energi. Barn lär sig mest effektivt i samspel med andra, men digitala medier kan ju användas i ett samspel också.

Det är i princip väldigt mycket åsikter och väldigt lite data.

Hur är det då med de saker föräldrar brukar vara mest rädda för, att skärmarna skulle kunna ha en skadlig inverkan? Även där menar Mikael Heimann att det fortfarande saknas tillräckligt underlag.

– Det finns starka misstankar om att digitala medier kan ge upphov till närsynthet. Men det är också misstankar, det finns inga hårda bevis. Men närsyntheten ökar i världen, så det är en hypotes som finns.

Edvin och Ellen Melbéus

Oron för överstimulans kanske det också finns visst fog för. Tittar man på den data Linköpingsforskarna har samlat in hittills, verkar det nämligen finnas ett samband mellan barnens sömntid och hur många digitala medier det finns i rummet.

– Vi är fortfarande mitt uppe i datainsamlingen. Men vi har tittat lite på vår niomånadersdata, och där ser vi att i de rum där det finns färre digitala medier, där sover barnen i genomsnitt en timme längre per natt. Om det här är ett problem eller inte kan vi inte säga, det här är ingen klinisk studie. Men tendensen är att sömnen påverkas hos barn som tillbringar tid i rum där det finns flera digitala medier.

Mikael Heimann tror dock att man ska vara försiktig med att göra en för stor sak av fynd som dessa. Han berättar att det amerikanska pediatrikerförbundet exempelvis har gått ut med en rekommendation om att barn under två år över huvud taget inte ska använda sig av digitala medier.

– Man är rädd för det här med närsynthet och att det ska påverka sömnen och relationen till föräldrarna. Man är också rädd för att skärmarna har så kallad blå strålning, som påverkar hjärnan så att det blir svårare att slappna av. Men jag tror inte att det är en framkomlig väg att vara alltför kategorisk.

Många föräldrar i Linköpingsstudien verkar ha en mer nyanserad bild. I de enkäter de har svarat på, uppger 40 procent att de inte alls är oroliga för digitala medier. Och när det gäller eventuell påverkan på barnets uppmärksamhetsförmåga, eller oro för att barnet ska missa andra viktiga aktiviteter, har över hälften svarat att de inte oroar sig.

– Vad det beror på vet vi inte. Men det behöver inte bero på att föräldrarna negligerar frågan, utan att de tycker att de kan hantera det här och ge barnet annat som det behöver också, utan att digitala medier ska behöva störa utvecklingen. Det är min hypotes.

I det här skedet, när det fortfarande saknas tillräckliga bevis, tror Mikael Heimann att det viktigaste för småbarnsföräldrar är att tänka igenom hur de vill att digitala medier ska användas. Att de försöker ta kontroll, inte bara på barnens medieanvändning utan också sin egen. Han berättar exempelvis att 40 procent av föräldrarna i studien tittar på sin smartphone mer än fyrtio gånger per dag, men att vi ofta tror att vi tittar mindre än vad vi i själva verket gör.

– Det finns barn som alltid ser sin förälder använda en telefon. Då kommer de också att vilja göra det. I vilken grad det är bra eller dåligt, det kan vi diskutera. Men att man reflekterar över det, det tycker jag är viktigt.

Text: Anton Dilber