Samma rättigheter, olika verkligheter
Sverige är inte jämlikt. Alla barn har inte samma möjligheter att förverkliga sina drömmar. Uppväxt och familj påverkar såväl framtida inkomst som hälsa och till och med livslängd. Så, går det att bryta trenden att livsvillkor går i arv?
Sverige är ett av världens rikaste länder, vi toppar listor som ”världens mest konkurrenskraftiga länder” och ”världens mest ansedda länder” och rankas högt internationellt inom såväl jämställdhets- som på miljöområdet. Så hur ser det egentligen ut med ojämlikheten här, är det verkligen så farligt?
– Ja, det är det. Väldigt farligt, säger Ahmed Abdirahman, grundare och vd för den ideella Stiftelsen The Global Village som bland annat anordnar Järvaveckan.
För, fortsätter han, alla barn i Sverige föds med liknande drömmar, men alla har inte samma chanser att förverkliga dem. Inte samma förutsättningar vad gäller bostad, arbete, utbildning, hälsa.
– Vi har en utbredd ojämlikhet och det finns många människor som inte har det lika bra som andra. Såväl på landsbygden som inom storstäderna, och särskilt i många förorter där vi har samlat Sveriges mångfald och de nya svenskarna. Det skapar i värsta fall grogrund för att störta vår demokrati och vårt samhälle, säger Ahmed Abdirahman.
Just att ojämlikhet sliter sönder och skapar misstroende var något som även
finansminister Magdalena Andersson lyfte, när regeringen för två år sedan tillsatte Jämlikhetskommissionen. Den fick i uppdrag att se hur vi långsiktigt kan minska klyftorna i samhället. Klyftor som de senaste årtiondena ökat, och som tenderar att gå i arv från föräldrar till barn. En tendens som behöver brytas, konstaterar kommissionens ordförande Per Molander.
– Barn ska ha samma livschanser oberoende av vilken familj de har råkat födas i, slår han fast.
Men så ser det alltså inte ut i dag. Enligt OECD växer ojämlikheten mer i Sverige än i jämförbar länder. Den ekonomiska ojämlikheten har ökat med omkring 60 procent sedan mitten av 80-talet. Något som framför allt drivits av ökade kapitalinkomster, vilket gjort att toppinkomsterna dragit ifrån. Samtidigt har avstånden ökat också i botten, eftersom bidragsinkomster inte haft samma realvärdesökning som arbetsinkomster. Även ojämlikheten inom hälsa och utbildning har ökat under de senaste decennierna, delvis som ett resultat av immigrationen, berättar Per Molander. Ökad ojämlikhet syns enligt SCB även inom andra områden, som medellivslängd kopplat till utbildningsnivå, där mer välutbildade lever längre.
Dessutom ”ärvs” livsvillkor, som utbildning, till viss del. Vilka föräldrar du har gör nämligen stor skillnad för utfall i livet, berättar Carina Mood. Hon är professor vid Stockholms universitet och leder det Fortefinansierade programmet ”Sammanhängande ojämlikheter: Flerdimensionella perspektiv på ojämlikhet i dagens Sverige” som berör dessa frågor.
– Inom det pågående projektet har vi framför allt studerat barns utbildning, yrke, och inkomst, och där är skillnaderna mellan barn från olika socioekonomisk bakgrund ganska stora, säger hon.
Har föräldrarna inkomster i de översta 20 procent (en så kallade inkomstkvintil) av inkomstfördelningen har barnen en sannolikhet på 35 till 40 procent att också hamna där, berättar Carina Mood. Och omvänt, de barn vars föräldrar har inkomster i de lägsta 20 procenten av inkomstfördelningen har i sin tur en sannolikhet på 25 till 30 procent att själva hamna där.
– Rikedom överförs mer än fattigdom från föräldrar till barn. Men det är viktigt att betona att sambandet är långt ifrån perfekt: De flesta barnen hamnar trots allt i en annan inkomstkvintil än sina föräldrar, säger Carina Mood.
Sambandet mellan barn och föräldrars inkomst kan bero på många olika saker, och kan ses som att det sammanfattar mekanismer som beror på en rad olika dimensioner, förklarar Carina. Kanske är det överföring av utbildning mellan föräldrar och barn, social integration eller något helt annat som ligger bakom. Exakt vad det är i familjer som påverkar är nämligen en svår fråga att utreda kausalt, och med stor sannolikhet är det inte en enda faktor som är avgörande.
– Men vi har i alla fall visat att det inte bara handlar om inkomster. I familjer med lika höga inkomster finns samband mellan barns utfall och andra föräldravariabler, som till exempel utbildning och social klass, och det är helt säkert så att även andra föräldravariabler spelar roll, som personlighet, gener och nätverk, säger Carina Mood.
Sambandet mellan föräldrars bakgrund och barns livsvillkor är visserligen svagare i Sverige än i de flesta andra västländer, men det har blivit starkare här på senare tid. Något som paradoxalt nog beror på ökad jämställdhet. Traditionellt har nämligen sambandet mellan föräldrar och barn varit starkare för män. I Sverige har nu sambandet stärkts för kvinnor eftersom de kommit ikapp männen mer i fråga om karriärer och inkomster.
– Vi har alltså en trend som innebär något vi ofta ser som problematiskt – starkare samband mellan föräldrar och barn – men som beror på något vi ofta ser som positivt – att kvinnor konkurrerar med männen om höga positioner och inkomster, säger Carina Mood.
Välfärdsproblem inom olika områden tenderar också att klustra sig på samma individer, berättar hon. När forskarna i projektet tittade på problem inom livsområden som ekonomi, materiell levnadsstandard, psykisk hälsa, fysisk hälsa, sociala resurser och politiskt deltagande fann de att de 10 procent av befolkningen med mest problem stod för drygt 40 procent av det totala antalet problem på dessa områden.
– Ur ett levnadsnivåperspektiv är detta mer problematiskt än om man så att säga delar på problembördan, säger Carina Mood.
Vilka mekanismer ligger då bakom den ökande ojämlikheten i samhället? Per Molander berättar att många olika förklaringar har framförts. Vissa söker dem i teknisk och ekonomisk förändring, men huvudorsaken är helt enkelt den politik som har förts, säger han.
– Informationsteknologins utveckling har visserligen möjliggjort en globalisering av både produktionsprocesser och finansmarknader, vilket har gynnat kapitalet mer än arbetet, eftersom kapitalet är väsentligt mer rörligt än arbetskraften. Den dominerande orsaken till den ökande ojämlikheten i de nordiska länderna är dock politiska beslut; skatte- och transfereringssystemen är mindre utjämnande i dag än vad de var för några decennier sedan, säger han.
Ibland framhålls ojämlikhet som något positivt för samhället. Till exempel att personer med högre inkomster har högre sparkvot och att det skulle leda till mer investeringar och snabbare tillväxt. Det argumentet gäller dock bara i en sluten ekonomi, säger Per Molander. På dagens internationaliserade finansmarknader kan sparandet hamna varsomhelst i världen och behöver inte bidra till Sveriges ekonomiska tillväxt, konstaterar han. Ett annat argument är att villkoren för företagande skulle behöva bli gynnsammare och att det kräver att man tillåter ett högre mått av ojämlikhet.
– Men villkoren för investeringar och företagande i Sverige är enligt samstämmiga bedömningar bland de gynnsammaste i världen, säger Per Molander.
Snarare är det så att ojämlikhet kostar samhället, eftersom de mänskliga resurserna inte utnyttjas fullt ut, berättar Per Molander. Och omvänt: Att de nordiska länderna fört en politik för ökad jämställdhet mellan könen de senaste 50 åren har inneburit att vår BNP i dag är mellan 9 och 20 procent högre än den annars skulle ha varit, enligt beräkningar av OECD.
– Ojämlikhet kostar alltså, bland annat som utebliven BNP. Den generella tilliten är även högre i mer jämlika samhällen, den genomsnittliga hälsan är också bättre, och kriminaliteten är lägre, säger Per Molander.
Dessutom ökar jämlikhet den sociala rörligheten, och försvagar tendensen att livsvillkor ärvs, genom att skapa mer likvärdiga förutsättningar mellan barn med olika socioekonomisk bakgrund, enligt Per Molander. Och, det är ingen omöjlighet att vända trenden. När Jämlikhetskommissionen i början av augusti lämnade över sitt slutbetänkande till finansministern var det med en rad olika förslag.
– Den viktigaste slutsatsen är att det samtidigt går att öka jämlikheten och stärka samhällets ekonomiska potential. De viktigaste politikområdena för att åstadkomma ökad jämlikhet är utbildning, bostäder och grannskap och integrationen av personer med utländsk bakgrund, säger Per Molander.
Nyanlända kan bidra till att lösa vårt demografiska problem med en åldrande befolkning, men det gäller att de blir etablerade i samhället, konstaterar Jämlikhetskommissionen. Ahmed Abdirahman är själv uppväxt i Tensta, nitton minuter från Stockholms Central. Nära, men ändå långt borta från Sverige, konstaterar han.
– Jag kände mig inte som en del av det svenska samhället förrän jag åkte utomlands och där träffade svenskar som bjöd hem mig till sig för första gången. De hjälpte mig in i samhället. Integration ger möjlighet att lära känna och inspireras av varandra, och kan leda till jobb och kunskap, säger han.
Nätverk är viktigt, konstaterar Ahmed Abdirahman och framhåller att många arbeten tillsätts genom kontakter och att vi är sociala varelser som tenderar att göra som våra vänner och bekanta. Därför är det nödvändigt att människor med en mångfald av yrken, utbildningsnivåer och inkomster blandas, menar han.
– Vi måste bo i samma bostadsområden, gå på samma skolor, leka på samma lekplatser, vara aktiva i samma föreningar, dela arbetsplats. Vi måste kunna bråka, skrika, gapa, bli vänner, älska, kramas. Det är så vi blandas. Om du som rekryterare kan uttala någons namn kan du lättare kalla dem till intervju, säger Ahmed Abdirahman.
Därför har han grundat Järvaveckan, ett alternativ till Almedalsveckan, med syfte att minska avståndet mellan politiker, företag och människor i utsatta områden. För att hjälpa ungdomar att knyta kontakter som kan hjälpa dem förverkliga sina drömmar.
– Jag säger inte det här för att det handlar om invandrare, det är så lätt att folk som läser mitt namn, ser min bild, tror att det handlar om identitetspolitik, men jag kämpar för Sveriges framtid. Integration är inte en tjänst bara mot individen, utan för vårt land. Min största oro är att den generation som föds nu ärver utanförskapet, säger Ahmed Abdirahman.
Vill vi hitta rätt verktyg för att bryta trenden att livsvillkor går i arv och förbättra barns möjligheter måste vi ta i beaktande vad som är orsak och verkan, påpekar Carina Mood.
Det går att se stora skillnader mellan olika områden och skolor vad gäller barns framtida utbildning, arbete, inkomst, och liknande, men de minskar dramatiskt om man jämför barn vars föräldrar har lika hög utbildning, inkomst och yrkesklass, säger hon.
– Föräldrars påverkan är alltså mycket, mycket större än den variation som förklaras av grannskapseller skolvariabler. Vi ser stora skillnader i barns utfall mellan områden och skolor, men det är framför allt en fråga om selektion, vilka familjer som vill och kan bo i olika områden eller väljer olika skolor. De som har det gemensamt att de bor i ett utsatt område har också något annat gemensamt: Deras föräldrar har till exempel färre resurser av olika slag, och det är detta som framför allt gör skillnad för barnen, säger hon.
Ahmed Abdirahman håller med, det handlar inte om geografisk plats. Men svårigheten att hitta bra, billiga bostäder gör att människor med liknande livsvillkor samlas i vissa områden, säger han. Även Jämlikhetskommissionen ser bostadsbristen, om finns i en majoritet av landets kommuner, som ett huvudproblem, och föreslår ett förstärkt statligt ansvar. Men allra viktigast för att bryta det faktum att livsvillkor går i arv är enligt kommissionen att satsa på skolan, med ett tydligare statligt ansvar och en integration av de fristående skolorna.
– Den viktigaste åtgärden för att bryta det sociala arvet och skapa någorlunda lika förutsättningar är att skapa ett utbildningssystem som säkerställer en hög lägstanivå på befolkningens kunskaper och färdigheter, säger Per Molander.
Även Ahmed Abdirahman ser skolan som den viktigaste nyckeln. Den är så mycket mer än bara en bänk och fyra väggar, påpekar han.
– Ifall skolorna är fyllda av en mångfald av ekonomiska olikheter, åsikter, tankar och idéer, ursprung, namn och kulturer… det berikar oss. Vi har våra barn i skolan för att de ska bli en del av samhället, bli medborgare. Skolan är inte bara att ta betyg, utan också vem du umgås med, vad ni har för samtal, vilka livserfarenheter ni delar.
Den sociala aspekten skapar nya tankar och tolerans, säger han.
Att familjen är den viktigaste arenan för skapande av ojämlikhet motsäger inte att en högkvalitativ och likvärdig skola är viktigt för att kompensera för detta, enligt Carina Mood.
Insatser riktade direkt till barn gör dem mindre beroende av föräldrars resurser och preferenser, påpekar hon.
– Det är ju svårt att byta familj, så åtgärder för att minska sambandet mellan föräldrar och barn kan ju med fördel vidtas inom utbildningssystemet, säger hon.
Barn ska ha samma livschanser oberoende av vilken familj de har råkat födas i. | Per Molander
Corona då, hur kommer den nuvarande globala pandemin att påverka klyftorna? Det är både osäkert och komplext. Skulle börsen och bostadspriser gå ner, och utdelningar minska, skulle det faktiskt kunna ha en dämpande effekt på ojämlikheten i inkomst, eftersom den drivs till stor del av kapitalinkomster, påpekar Carina Mood.
– Om fler blir långvarigt arbetslösa och saknar A-kassa kan vi dock också få en ökande ojämlikhet i botten på fördelningen på grund av att fler får en ökad andel av sin inkomst från ekonomiskt bistånd, säger hon.
Samtidigt drabbar såväl själva sjukdomen som restriktionernas effekt på arbetsmarknad och ekonomi foto Sofia Runarsdotter olika grupper olika hårt. Skolstängningar, även om de varit begränsade i Sverige, flyttar mer ansvar från skola till föräldrar. Det gör att skillnader i föräldrars resurser, som språkkunskaper, egen utbildning och flexibel arbetstid, sannolikt kommer att påverka.
Viktigast är att dämpa de negativa konsekvenserna för de hårdast drabbade, anser Carina Mood.
– Man kan ju minska en given ojämlikhet genom att förbättra för de som har det sämre eller försämra för de som har det bättre, och att bara göra det sistnämnda är ofta tveksamt. Det vore ju till exempel inte bättre för de grupper som drabbats hårt av corona om andra drabbades lika hårt, säger hon.
Generellt tycker Carina Mood att man ska vara försiktig med att se minskad ojämlikhet som ett mål i sig själv.
– Man kan få minskad ojämlikhet på sätt som inte är bra för någon, och reformer som påverkar mångas levnadsnivå positivt behöver inte göra avtryck i gängse mått på ojämlikhet. Det viktiga är att man i absolut bemärkelse försöker lyfta de som behöver det, säger hon.
Text: Ebba Arnborg
