Allt fler hemlösa i bostads­bristens Sverige

Antalet hemlösa i Sverige ökar, och andelen utan missbruk, psykisk ohälsa eller andra sociala problem växer. Barn, äldre och ekonomiskt svaga faller offer för bostadsbristen och rasar mellan maskorna i det statliga skyddsnätet. Hur blev det så här?

Vi kan kalla henne Magda, kvinnan i 80-årsåldern som i flera år saknade ett hem och istället sökte skydd från Stockholms­nätterna på casinon och snabbmatsrestauranger. Magda hade inget missbruk, ingen psykisk ohälsa och inga sociala problem eller skulder. Istället var det när hennes dotter tillfälligt behövde jobba på annan ort som Magda tog ett ödesdigert beslut. Hon flyttade in i dotterns lägenhet. Det var låg hyra och så slapp dottern förlora kontraktet, var tanken.

Men, så förlängs jobbuppdraget, dottern kommer inte tillbaka. Magda får inte bo kvar ­och inte heller överta kontraktet. Hon har skral pension, inga dagar i bostads­kö och även dottern saknar resurser. Plötsligt står alltså Magda, 80 år, på bar backe. Det är då hon tvingas hitta lösningen att spendera nätterna på McDonalds och Casino Cosmopol. Till slut lyckas hon köpa en bil som hon flyttar in i. Där blir hon boende i fem år.

– För femton år sedan ansågs 80 procent ha psykisk ohälsa eller missbruk som grundorsak för sin hemlöshet, i dag är den andelen max 60 procent. För övriga är det låg inkomst eller regelverk som utestänger dem från bostadsmarknaden, säger Marika Markovits, senior advisor och tidigare direktor på Stockholms Stadsmission.

Det är Marika Markovits som berättar om Magda, och om hur de på Stadsmissionens akutboenden ser allt fler nya grupper av hemlösa: kvinnor, äldre, barnfamiljer och ekonomiskt svaga. Trots att alla har rätt till en bostad enligt Sveriges grundlag är Magda bara ett exempel på landets tiotusentals hemlösa. Det råder bostadsbrist i 240 av landets 290 kommuner och det ställs höga krav på den som vill ha ett eget boende. Allmännyttan krymper, andelen ägda bostäder ökar. Det byggs nytt – men hyrorna skenar.

– Många tror fortfarande att hemlöshet handlar om social utsatthet, de förstår inte att det för många är rent ekonomiskt, säger Marika Markovits.

Bilden som Marika Markovits målar upp bekräftas av Marcus Knutagård, forskare och universitetslektor på Socialhögskolan i Lund. Han har lång erfarenhet av forskning kring hemlöshet och sociala frågor och har sammanställt forskningsläget kring hemlöshet i en ny kunskapsöversikt, på uppdrag av Forte.

Antalet hemlösa i Sverige ökar, andelen barn och personer med utländsk bakgrund växer och andelen kvinnor har mer än dubblats – våld i nära relationer är en bidragande faktor. Allt fler tillhör gruppen strukturellt hemlösa, en grupp hemlösa som snabbt växer i antal. Till skillnad från gruppen socialt hemlösa har de inga sociala problem som försvårar för dem att ta hand om en bostad. I stället är de offer för bostadsbristens Sverige, där ett hem inte är en självklarhet, utan något man tävlar om i tuff konkurrens.

– Jag tror att man lätt tänker att hemlösa har sig själv att skylla, men forskning visar att den enskilt viktigaste faktorn till hemlöshet är fattigdom, säger Marcus Knutagård. Exakt hur många hemlösa det finns i dag vet vi inte.

Socialstyrelsens senaste mätning skedde vecka 14 år 2017 och visade på drygt 33 000 hemlösa. Då räknades dock bara de vuxna som var föremål för någon sorts insats av social­tjänst, myndigheter eller ideella organisationer just den veckan in – och 20 procent av landets socialtjänstförvaltningar besvarade inte ens enkäten. Flera grupper, som barn, pappers­lösa, asylsökande och EU-migranter, uteslöts helt. Med stor sannolikhet var alltså siffran mycket högre, har växt sedan dess och kommer att fortsätta växa, inte minst med tanke på den nuvarande coronapandemin.

– Det kan bli fler som hamnar i en taskig situation och slås ut från bostadsmarknaden nu, säger Marcus Knutagård.

Bakom siffrorna döljer sig människo­öden. Marika Markovits och Marcus Knutagård berättar om såväl ny­anlända familjer som ensamstående föräldrar inom låglöneyrken som tvingas flytta runt och bo tillsammans i små, små rum. Om en ökande andel människor som tvingas stämpla timmar i osäkra anställningar. Hur en skils­­mässa eller att förlora jobbet kan räcka för att människor ska tappa fotfästet. Om personer som någon gång hamnat i skulder och nu får bo i tält och husvagn. Om ungdomar som faller offer för en hänsynslös andrahandsmarknad.

De berättar om människor som inte har råd att bo kvar när hyresvärden stambyter, eller som tvingas ut efter en ombildning. Om dementa som glömmer att betala räkningar, och äldre med låga pensioner. Om medelålders personer med funktionsnedsättningar som bott med sina föräldrar hela livet, och som saknar rätt till lägenheten när föräldrarna plötsligt dör. Marika Markovits sammanfattar det som personer med svag förmåga att driva sina rättigheter.

Jag tror att man lätt tänker att hemlösa har sig själv att skylla, men forskning visar att den enskilt viktigaste faktorn till hemlöshet är fattigdom.

– Vi möter människor som har väldigt svårt att gå in och fajtas för sig själva. Som inte kan tillgodo­göra sig den hjälp som finns i systemen på grund av bristande kunskap, självförtroende eller olika individuella hinder, konstaterar hon.

Det gäller att vara insatt och spela sina kort rätt på den svenska bostadsmarknaden. Men en del av oss, som Magda, fattar aningslösa beslut för att livet för oss dit. Det kan få stora konsekvenser och det kan vara mycket svårt att få hjälp tillbaka. Marika Markovits beskriver hur ideella verksamheter, som Stadsmissionen, de senaste åren allt oftare får agera expert­länk och hjälpa individer driva sina rättigheter gentemot socialtjänsten.

– Det är intressant att det behövs, eller hur? På 70-talet skulle social­sekreteraren hjälpa medborgaren till sina sociala rättigheter. I dag får de många gånger ta rollen av att sätta gränserna och företräda kommunernas begränsningar i resurser, säger hon.

Och, medan de socialt hemlösa anses tillhöra social­tjänstens målgrupp förväntas de strukturellt hemlösa i många kommuner klara upp sin situation själva. Samtidigt har ändå kommunerna enligt lag det yttersta ansvaret för att ingen lider nöd. Lösningen blir att de strukturellt hemlösa får tak över huvudet i akutboenden eller vandrarhem korta perioder i taget. Ibland fattas besluten bara för en dag i taget – men i vecka efter vecka.

– Strukturellt hemlösa hamnar i kläm. Det kan få stora negativa konsekvenser, framför allt för barn som tvingas flytta runt i undermåliga bostäder under stor osäkerhet. Det blir en varaktig kortsiktighet. På sätt och vis kan man se akutboenden som vår tids fattighus, vi har inte kommit jättemycket längre, säger Marcus Knutagård.

Det här är problematiskt även ur ett samhälls­ekonomiskt perspektiv. Akutboenden kan kosta mellan 1 000 och 4 000 kronor per dygn, medan en hyra kanske skulle ligga på 8 000 kronor i månaden. Kommunernas boendelösningar utan­för den ordinarie bostadsmarknaden kostar 5,3 miljarder kronor per år, enligt Boverket. När dagar till slut blir år ökar också risken att strukturell hemlöshet leder till social hemlöshet.

– Forskning visar att ju längre tid du är i en hemlös situation desto större risk är det att utveckla problem med missbruk och psykisk ohälsa, säger Marcus Knutagård.

Människor som lever i hem­löshet har dessutom sämre tandhälsa, mer psykisk ohälsa, högre dödlighet och i genomsnitt 30 år kortare livslängd.

– Det är ganska alarmerande egentligen. Man kan alltid divi­dera om var ansvarsfrågan ska ligga i enskilda fall, men som strategi är det helt fel väg att utesluta grupper som ingen annan tar hand om, för de kommer att hamna i social­tjänstens knä i alla fall och då i en värre situation. Kostnaderna blir oerhört stora om man fortsätter så här. Dessutom, hur är det för social­arbetare om de i sin profession vet vad som skulle vara bra att göra men de får inte göra det? säger Marcus Knutagård.

Det är en stor utmaning och det är inte marknadskrafterna som kommer att lösa det här, de har haft väldigt lång tid på sig.

Hemlöshetsforskningen är omfattande, men det finns kunskapsluckor. Behovet av mer forskning ur ett barnperspektiv är stort, menar Marcus Knutagård. I dag beräknas minst 24 000 barn ha en för­älder som är hemlös, enligt Socialstyrelsens senaste mätning. Antalet vräkningar som berör barn har dessutom ökat på senare år, enligt Kronofogden. En mycket stor andel av dessa genomförs på grund av hyresskulder – där
nästan hälften av skulderna är lägre än 10 000 kronor. Genomsnittsskulden är inte högre än 24 500 kronor.

– Det rimmar illa med att barnkonventionen är lag i Sverige från januari 2020. Investeringar i barns välfärd är viktiga för både barnen och samhället i stort. Ju snabbare man kan lösa situationen för barn desto större vinst blir det för samhället på lång sikt, säger Marcus Knutagård.

Hur har det då kunnat bli så här? En förklaring hittar vi i en rad beslut som togs efter Sveriges inträde i EU, för att möta konkurrens- och statsstödsreglerna, säger Marika Markovits. Den nationella bostadspolitiken avskaffades, och ansvaret lades istället på kommunerna. Subventioner för att säkerställa billiga bostäder togs bort och allmännyttan drivs numera affärsmässigt.

– Huvudsakligen beror hemlösheten på avsaknaden av en nationell och social bostadspolitik. Det har gjort att de strategiska besluten och den nationella översikten helt enkelt saknats sedan vi blev medlemmar i EU. Många kommuner använder de bostadsförsörjningsverktyg som finns dåligt. Vi vill att regeringen ska ansöka om undantag från EU-stats­stöds­reglerna. Många andra länder har gjort det, säger Marika Markovits.

Hälften av kommunerna arbetar i dag vräknings­förebyggande. Däremot är det få av dem som påverkar bolag att bygga hyreslägenheter med rimliga hyror och att avsätta lägenheter för socialt utsatta grupper, trots att möjligheten finns. En annan möjlighet är att bestämma vilka som kan komma i fråga som hyresgäster för de bostadsföretag kommunerna äger.

Men, menar Marcus Knutagård, att minska hemlös­heten och förse bostadslösa med lägenheter är sällan kommunernas enda eller första prioritet. Stadsmissionen efterlyser en nationell ”tak över huvudet”-­strategi, och att man med hjälp av statligt stöd ser till att hyrorna är lägre i en del av beståndet. Marcus Knutagård håller med om att det skulle behövas ett tydligt nationellt grepp. Sverige har en högre andel hemlösa än våra nordiska grannländer, berättar han. Mer än dubbelt så många som Norge.

– Både Finland och Norge har varit framgångsrika i att minska sin hemlöshet, de har haft en nationellt inte­grerad strategi där stat, kommun och regioner samarbetar genom att bygga, köpa och fördela lägenheter till de som behöver. Blir det en kommunal fråga så blir det mycket svårare eftersom olika kommuners möjlig­heter skiljer sig åt, säger han.

Flyttkedjor, som uppstår då ett hushåll flyttar och frigör sin tidigare bostad, lyfts ofta fram som en möjlighet för att öppna upp bostadsmarknaden för resurs­svaga grupper. Studier visar dock att detta inte sker. Även hushåll med goda inkomster föredrar bostäder med låg hyra, konstaterar Marcus Knutagård.

Men, berättar han, det finns faktiskt en metod som visat sig vara både lyckad och kostnadseffektiv för att motverka långvarig hemlöshet – den så kallade Bostad först-­modellen. Där erbjuds bostäder utspridda i vanliga bostadshus med målet att kontraktet ska tas över av den hemlösa. Det här används dock inte i någon stor utsträckning i Sverige. Förra året fanns det totalt 600 Bostad först-lägenheter, och de erbjuds över huvud taget inte till de strukturellt hemlösa.

Liknande alternativa boendelösningar som inte är marknadsstyrda finns ute i Europa. Så kallade sociala bostäder har hyror under marknadspris och är öronmärkta för personer som inte själva klarar av att få en bostad. I Finland utgör de ungefär hälften av hyresrätterna och i Nederländerna 75 procent, varav nästan hälften är småhus eller radhus. I Danmark är 20 procent av bostadsbeståndet ”almene boliger” (allmänna bostäder) som uppförs, ägs och drivs av icke-vinstdrivande ko­operativ och styrs av de boende.

Stadsmissionen vill se ett bestånd med sociala bostäder i Sverige, som tar ett lite bredare grepp än Bostad först, berättar Marika Markovits. Även Marcus Knutagård framhåller en utökad Bostad först-modell som en
väg framåt.

– Rekommendationen är en bostadsledd strategi, med Bostad först som en viktig del, säger han. Vi behöver även förhindra att människor alls blir hemlösa.

Marcus Knutagård lyfter vikten av att jobba vräkningsförebyggande och med skuld- och budgetrådgivning. Marika Markovits nämner lösningar som slopat inkomstkrav i såväl allmännyttan som i privata bostadsbolag, samt ett förstärkt och breddat bostadsbidrag. Bostadsmarknaden behöver ställas om, säger hon, kylas ner.

– Det är en stor utmaning och det är inte marknadskrafterna som kommer att lösa det här, de har haft väldigt lång tid på sig. Samtidigt finns en rad systemfrågor som behöver lösas. Sättet vi förhandlar fram hyrorna med Hyresgästföreningen gör det till exempel svårt att sätta en avsevärt mycket lägre hyra även om du som hyresvärd har råd, säger hon.

I skrivande stund försvåras läget av att coronapandemin nu sveper in över världen. Att utöva social distansering är svårt om man saknar en egen bostad. Samtidigt som just det faktum att familjer måste hålla sig hemma kan leda till ett ökat våld i nära relationer, och i förlängningen en ökad hemlöshet för kvinnor.

De ekonomiska konsekvenserna av pandemin kan också medföra att fler drabbas av avhysningar. Enligt Marika Markovits krävs nu ett samarbete mellan arbetslöshetsstödet, arbetsmarknadsåtgärder och bankerna.

– Det krävs för att säkerställa att inte familjer och individer tvingas till väldigt desperata beslut och därmed står på gatan utan ett boende. Det vore fruktansvärt om vi får en liknande situation som på 90-talet då många tvingades gå ifrån sina hem, säger hon.

Text: Ebba Arnborg