Vilka är vi, vad vill vi och vilka får tala för oss? Det är tre centrala frågor för de olika förbunden inom handikapprörelsen. Två forskare har skrivit om de kamper för social rättvisa som rörelsen utkämpat genom åren.

Får män vara feminister? Är det möjligt för heterosexuella att driva HBTQ-frågor? Kan personer utan funktionsnedsättning engagera sig i handikapprörelsen? Agneta Hugemark och Christine Roman är båda forskare inom sociologi med handikapprörelser respektive kvinnorörelser som inriktning. När de tillsammans skrev boken Kamper i handikapprörelsen: Resurser, erkännande och representation insåg de att deras olika forskningsfält har många likheter.

Agneta Hugemark

– Handikapprörelsen är inte könlös och precis som i övriga samhället tenderar kvinnors erfarenheter att bli underordnade mäns, säger Agneta Hugemark.

Som titeln antyder rymmer handikapprörelsen inte en, utan flera kamper. Olika förbund har olika strategier för att uppnå social rättvisa. Gemensamt är de tre frågorna vilka är vi, vad vill vi och vilka får tala för oss?

Den internationella forskning som boken knyter an till handlar snarare om sociala rörelser och genus, än om handikappforskning. Agneta Hugemark betonar att ingen av de tre identitetsskapande kärnfrågorna är unika för handikapprörelsen, utan att de rör alla grupper med politiska rättvisekrav.

– Synskadades Riksförbund utgår från ett likhetsargument; de är precis som alla andra, så maktstrukturer som finns i övriga samhället gäller också dem. De driver jämställdhetsfrågor inom ramen för förbundet och pekar bland annat på att kvinnor generellt får mindre av samhällets resurser än män. Sveriges Dövas Riksförbund har valt en annan väg och pratar istället om en »dövkultur«. För dem har fokus legat på skillnader mellan döva och hörande, snarare än på orättvisor inom gruppen.

Medicin kontra samhällsfrågor

Inom de olika förbunden finns ofta skilda uppfattningar om en eller flera av de tre kärnfrågorna. Hanteringen av dessa konflikter leder inte sällan till att utbrytargrupper bildas. År 2010 bildades Lika Unika, en ny paraplyorganisation som i dagsläget samlar flera av de etablerade förbunden som tidigare tillhörde Handikappförbundens samarbetsorgan (HSO).

– En hypotes är att vi om ett par decennier har två tydliga falanger inom handikapprörelsen. Kanske kommer HSO att koncentrera sig på sjukvårdsfrågor och Lika Unika på sociala frågor.

Foster­diagnostik kan bli en brännande fråga framöver. Agneta Hugemark Forskare i sociologi, Uppsala universitet

Teknikutvecklingen kan ställa frågan »vad vill vi?« på sin spets. Sveriges Dövas Riksförbund driver frågan om rätten till teckenspråk, medan utbrytargruppen Barnplantorna driver frågan om rätten till hörselimplantat. Båda organisationerna representerar döva, men de centrala frågorna skiljer sig åt.

– En annan konfliktgrund är i vilken utsträckning kvinnors respektive HBTQ-personers erfarenheter, behov och krav kan ges utrymme inom handikapprörelsen. Föreningen för Funktionshindrade homo-, bi- och transpersoner (Fhobit) grundades av medlemmar i andra förbund som nu driver HBTQ-frågor i en separat organisation. På deras agenda står bland annat frigörelse, rätten till den egna sexualiteten och integritet.

Framtidens strider

Samhället förändras och i takt med det förändras också handikapprörelsens kamper.

– För de förbund som företräder sådana diagnoser som kommer att kunna upptäckas redan innan födseln kan fosterdiagnostik bli en mer brännande fråga framöver.

Agneta Hugemark hoppas att fler ska vilja studera kontaktytorna mellan dubbla minoriteter, exempelvis personer med funktionsnedsättning som även identifierar sig med HBTQ-rörelsen.

Text: Nicole Kling