Vi ställde fem frågor till Susanne Strand, docent i kriminologi vid Örebro universitet. Hon forskar kring prevention av våld i nära relationer och stalkning. Mellan 2019 och 2025 leder hon det Fortefinansierade forskningsprogrammet Risksam, som går ut på att förbättra samverkan mellan socialtjänsten och polisen gällande våld i nära relationer. I programmet berörs också frågor om hur partnervåldet har påverkats av pandemin.

Har våldet i nära relationer ökat under pandemin?

Det är en väldigt komplex fråga. I brottsstatistiken ser vi inte den ökning som vi ändå tror finns. Kvinnojourerna berättar om ett högre inflöde och ett högre tryck, men statistiken över anmälningar från förra året speglar inte denna ökning.

Det kan finnas olika förklaringar till detta, och vi som forskar om våld i nära relationer måste se på frågan ur flera perspektiv. Det kan till exempel vara så att fler blir utsatta, men det kan också vara så att de som utsätts har fått det värre. Vi måste även titta på hur pandemin har påverkat eller begränsat möjligheterna att göra en anmälan. Det vi med säkerhet kan säga är att pandemin har påverkat situationen, men vi vet inte exakt hur.

Vilka faktorer kan ha bidragit till en negativ utveckling?

Att vara isolerad är en sårbarhetsfaktor. Man har kanske inte längre ett naturligt umgänge med grannar och vänner som man kan vända sig till. För många har pandemin också inneburit hemarbete, eller att man till och med har förlorat sitt jobb. Vi vet sedan tidigare att arbetslöshet är en riskfaktor för partnervåld. För den som är utsatt kan arbetsplatsen vara en trygg plats där man får vila sig från hemmiljön. Nu måste man kanske i stället spendera all sin tid i hemmet, tillsammans med sin partner. När jobbet försvinner så förlorar man också möjligheten att få hjälp via kollegor.

Hur påverkas barn?

När barn skickas hem från förskolan på grund av snuva eller måste studera på distans så leder det också till att de tillbringar större tid i hemmet. Vår hypotes är därför att barn i högre utsträckning både bevittnat och utsatts för våld under pandemin. Detta är något som vi försöker ta reda på mer om.

Vad kunde samhället ha gjort bättre?

Det handlar dels om att möjliggöra kontaktvägar för den som är utsatt och att ta frågorna på allvar redan från början. Många av de som utsätts vet inte ens var de ska höra av sig. På Folkhälsomyndighetens dagliga presskonferenser under 2020 borde kvinnofridslinjens telefonnummer alltid ha synts i bild. Det finns också exempel från andra länder, till exempel Frankrike, där apoteken började använda ett kodord för kvinnor som behövde hjälp.

Förutom att erbjuda möjligheter till kontakt så måste vi också se till att den som ringer in faktiskt får hjälp. Vi behöver tillskjuta resurser, framför allt till skyddade boenden. När våldet ökar så måste det finnas platser – och det måste få kosta.

Vilken forskning ser du behov av med bakgrund av situationen under pandemin?

Något som aktualiserats mer under pandemin är brott som begås på sociala medier. Det kan till exempel handla om förföljelse genom appar eller hot och hat, men framför allt om hur förövare utövar kontroll
genom sociala medier och på nätet.

Många forskningsbehov kvarstår även sedan innan pandemin. Vi behöver mer kunskap om hur praktiken arbetar och vilka metoder som fungerar. Här måste vi också bli bättre på att titta på hur olika system samverkar med varandra.

Det behövs också mer forskning om behandlingsprogram för män och metoder för att stoppa våldet. Vi ska självklart skydda och stödja de utsatta, men vi måste också fokusera på att förövaren ska sluta slå. Den som utövar våldet är den som är ansvarig och det behöver vi få fler att förstå för att förhindra att våldet fortsätter. Det ska också bli spännande att, om några år, följa upp den nya lagen om barnafridsbrott och vilket utfall den får.