I Hofors lever framtidstron

Hofors är en gammal bruksort grundad kring stålindustrin. Länge var bruket och samhället ett, så är det inte riktigt längre. Men stålverket är fortfarande viktigt för bygden och nu görs en nysatsning på grönt stål. Stefan Backius och hans forskarkollegor vill ta reda på hur industriell förändring påverkar ett samhälle. Hoforsbor, fackanslutna på bruket och anställda på Hofors näringslivsförening har fått dela med sig av minnen från förr och tankar kring nutid och framtid.

– Ska jag lyfta något om Hofors är det solidariteten som finns här. När marken vid Hoforsbacken behövde röjas slöt 200 personer upp. Och två år i rad gav Hoforsbössan tre miljoner kronor till Musikhjälpen – vi var det samhälle som satsat mest per capita. Visst finns det skvaller och jantelag också, men det mest utmärkande tycker jag är att vi bryr oss och ställer upp för varandra, säger Anita Drugge.

Anita sitter i styrelsen för Hofors hembygdsförening sedan 13 år tillbaka. När hon växte upp i Hofors under 1940- och 50-talet bodde flera tusen fler i samhället än i dag. I Kulturhuset var verksamheten i full gång. Det fanns tre biografer, dansbana, musikkår, hotell och handelsplats. Bruket där Anitas pappa jobbade i omgångar byggde bostäder och sommarstugor till Hoforsborna, ställde mark till förfogande för föreningsverksamhet och lånade ut lastbilar så att familjer kunde frakta hem granar till jul. Mat, kläder, hälsovård och andra tjänster tillhandahölls av bruket.

– Bruket har gjort allt. På hembygdsgården har vi många tusen foton från förr som också visar på det. Ihop med mycket nedskrivet material bildar det en skatt jag vill föra vidare. Jag blev nörd direkt när jag började här! säger Anita och skrattar.

Med hjälp av två anställda och ideella krafter anordnar föreningen bildvisningar, studiecirklar, tar emot skolklasser och håller i guidade turer i brukets gamla arbetarbostäder och i Hofors Herrgård där brukspatronen brukade bo. Med sin smartphone filmar Anita sig själv och berättar om Hofors historia för följarna på Facebook. Redigeringen hjälper ett av hennes barnbarn till med.

– Filmerna går bra! Jag väver ihop gammalt med nytt, som att vi nu också bygger en vätgasfabrik. Ja du ser, jag säger vi – bruket är högst närvarande än i dag. Visst har effektiviseringar och färre anställda satt sina spår. Men vi är många som nu, i och med de gröna satsningarna, känner oss trygga med att bruket blir kvar. Det finns en framtidstro.

Anitas tankar om Hofors och brukets betydelse för orten liknar de som många andra i Hofors delar med sig av, även om inte alla är fullt lika positiva. Stefan Backius är forskare vid Karlstads universitet. Tillsammans med kollegor driver han projektet där de vill utforska effekterna av industriell förändring på ett samhälle – genom att fokusera på minnen, industriell kultur och framtidsutsikter. Under våren 2023 intervjuade de boende
i Hofors (där en del jobbat på bruket och andra inte), fackligt anslutna på bruket och företrädare för Entré Hofors som är ortens näringslivsförening. Syftet var att fånga hur en bruksort upplevs av dem som bott och verkat där större delen av sina liv, men också att sätta bruksorter på kartan.

– Det finns en geografisk blindhet för vissa områden i Sverige. Stigmatiseringen av bruksorter är problematisk. Trots att bruksorterna har byggt Sverige och är så viktiga än i dag anses de ofta felaktigt vara passé, som historielösa utflyttningsorter. Men då missar man allt fantastiskt som hänt i de här samhällena genom historien, och vad som görs för att få bygden att leva vidare. Vi vill ge utrymme för en mer nyanserad bild av bruksorter och samtidigt se orsaker och samband mellan industri och samhälle, säger Stefan.

Förutom Hofors har de studerat bruksorterna Luleå, Oxelösund, Blötberget, och Stockbridge i England. Orter som alla förändras när deras stålindustri ställer om till grönt.

– Genom de olika fallstudierna synliggörs skiftande men intressanta lokala förhållanden. När vi vidgar perspektiven och inkluderar mer än företagens förhållanden och förutsättningar blir också bilden mer komplicerad. Orterna och dess invånare påverkas på så olika sätt. Produktionskedjorna är ortsövergripande samtidigt som problem och samhälleliga åtgärder ofta hanteras lokalt.

Intervjuer och bilder

Vid bilderna finns citat och iakttagelser från intervjuerna i Hofors, som alla rör de ämnen som Stefan och hans forskarkollegor ringade in: Platssolidaritet och nostalgi, Vi och dom, Miljöfrågor och Minnen och framtid.

– Alla vi pratade med var väldigt stolta över Hofors: ”Hofors är litet, men vi har mycket”. Saker som lyftes var till exempel att det är tyst, lugnt och säkert med vacker natur. Och att det är värdefullt att så många känner och finns där för varandra, säger Stefan.

Samtidigt längtade en del efter en förlorad tid: ”Det bästa har passerat.” ”Förr var stålverket och samhället ett och samma, nu är det två olika saker.” Många av de intervjuade närmade sig pension eller var pensionärer, och upplevde att den starka känslan för platsen och bruket kanske inte är lika stark hos ungdomarna i Hofors i dag, av naturliga skäl.

– Och det är klart att det också finns ett ”vi i Hofors” och de utanför. Här tyckte de vi pratade med lite olika – om Hofors-andan överlevt eller inte och om den verkligen inkluderat alla genom tiderna, förklarar Stefan.

För det framgår att det fanns hierarkier i det blomstrande Hofors. Det var skillnad på brukets arbetare och tjänstemän, och även på dem som jobbade olika skift. Männen styrde och vissa ansåg heller inte att bruket var ett fint ställe att jobba på.

Stålverket har länge ansetts vara en smutsig arbetsplats. Trots förbättringar berättade arbetarna om hur de arbetar i mörka, dammiga och mycket varma rum.

”Det är ju ett skitigt jobb. Vi är ju en stålindustri. Vi går inte runt på ett vackert ljust lager där vi packar knäckebröd i Leksand, utan här är det mörkt och skitigt och lortigt och skräp på golven och fett och oljor och buller och damm. Men ändå så trivs man nere här, och varför det är så, det vet jag inte.”/Ovako-arbetare

Positiva saker som lyftes var kollegorna och att jobbet i sig är intressant. Men också att man får ta eget ansvar och har möjlighet att byta jobb och avdelning inom verket. Dessutom är lönerna bra. Anläggningen skapar även viktiga arbetstillfällen för många Hoforsbor utanför bruket.

”När man går på semester två veckor efter midsommar är det tyst. Då hörs inget slammer från verket. Så går det ett antal veckor och så längtar man nästan efter när ljudet drar i gång igen. För det betyder pengar.”

Fler dör än föds i Hofors. Men representanter från näringslivsföreningen Entré Hofors lyfte fram hur nya satsningar planeras och sjösätts ihop med Hofors kommun, företag, forskare, föreningar och organisationer. På listan finns till exempel en trädgårdsstad med växthus och mötesmiljöer för gröna näringar, kaféer och parker och sjönära hustomter, liksom en kunskapsstad med ett science center för lärande och innovation. Allt för att locka arbetskraft och hålla kvar kompetens i bygden.

Bruksort har väl oftast en dålig stämpel… Jag tycker att vi har ett öppet hjärta.
Boende i Hofors

I dag ligger brukets fokus på långsiktighet och effektivitet. Den gamla tiden, då företaget skulle ha sin egen blåsorkester och bandylag, eller till och med egna kor och en lokal matbutik, är över. Färre personer på tillverkningssidan gör bruket ekonomiskt hållbart. Men vissa upplevde den nya linjen som mer pressande med minskad sammanhållning i gruppen.

I september 2023 invigde Ovako en vätgasanläggning för tillverkning av grönt stål och blev först i världen med att värma stål med vätgas före valsning. Förutom att ersätta stålproduktionens fossila bränslen, ska vätgasen också kunna användas för tankning av bränslecellsdrivna lastbilar och fjärrvärme.

Merparten av de intervjuade var positiva till den gröna satsningen och insatta i miljöfrågor.

– Har du sett hur tjock rök från järnframställningen gjorde din tvätt alldeles smutsig så vet du hur viktig miljön är, säger Stefan Backius.

Även om de intervjuade inte trodde att satsningen kommer att leda Hofors tillbaka till guldåldern, hoppades de att den ska vitalisera Hofors och ge fler arbetstillfällen:

”Vi kommer inte att nå molnen, men kanske trädtopparna.”

”Förhoppningen är ju att allakunder som köper bilar och så vidare, börjar förstå att utsläppen i världen måste minska och då måste vi köpa grönt stål och då får man betala lite mer för det, och då blir vi aktuella för då gör vi världens bästa stål och helt plötsligt blir vi intressanta…”

Text: Ylva Hermansson