Att låta klienterna röra på sig ingår ofta som en del i missbruksvården och har gjort så under lång tid. Nu har en grupp forskare undersökt hur detta motiveras och upplevs.

– Att fysisk aktivitet har effekt vid behandling av vissa sjukdomar finns det mycket forskning som visar men vad det kan bidra med i socialt behandlingsarbete, till exempel inom missbruksvården, har vi inte kunnat hitta några studier om, vare sig svenska eller internationella, säger Tina Mattsson.

Hon är forskare vid Socialhögskolan vid Lunds universitet och driver ett Forte-finansierat projekt i syfte att få mer kunskap om användning och erfarenhet av fysisk aktivitet inom institutionsvården för missbrukare, idag och historiskt sett.

En källa till glädje

David Hoff

Projektet inleddes 2012 och består av två delstudier. En av dem har bedrivits tillsammans med David Hoff, även han forskare vid Socialhögskolan vid Lunds universitet, och utgörs av observationer och intervjuer med personal och klienter vid fyra behandlingshem för missbruksvård.

Resultaten visar att grundinställningen till fysisk aktivitet var positiv bland både personal och klienter.

Klienterna beskrev träningen som en viktig glädjekälla och ett sätt att ta hand om sig själv. David Hoff, Lektor, Socialhögskolan, Lunds Universitet

– Men klienterna talade inte så mycket om de fysiska effekterna utan beskrev snarare träningen som en viktig glädjekälla och ett sätt att ta hand om sig själv. Fysisk aktivitet användes också för att lindra olika psykiska problem, som ångest och sömnsvårigheter, säger David Hoff.

Behandling eller inte?

Tina Mattsson

Men personalens syn på fysisk aktivitet skiljde sig åt mellan olika boenden, bland annat beroende på behandlingsfilosofin.

– En av institutionerna tillämpade tolvstegsbaserad behandling, där föreläsningar fyller en stor del av dagarna, och där ansågs fysisk aktivitet utgöra en viktig paus från behandlingen, säger Tina Mattsson.

De övriga tre behandlingshemmen hade miljöterapeutisk inriktning, vilket enligt Tina Mattsson innebär att man månar om relationer och gemensamma vardagssysslor, och där menade man att den fysiska aktiviteten ingick i behandlingen.

– Personalen var med på träningarna och de händelser som inträffade under en sådan aktivitet, som besvikelse vid förlust eller oenighet om regler, kunde följas upp terapeutiskt efteråt, säger hon.

En könsskillnad

Forskarna såg även skillnader mellan hur fysisk aktivitet användes och omtalades beroende på könssammansättningen bland klienterna på institutionerna. Exempelvis var träningsinslag vanligare när samtliga klienter var män, jämfört med när de var kvinnor.

– Personalen beskrev den fysiska aktiviteten som något som kvinnorna hade svårt att delta i, ofta på grund av psykiska problem. För männen beskrevs träningen istället som ett okomplicerat inslag och endast fysiska besvär, som ryggont, uppmärksammades som skäl till att de inte deltog, säger David Hoff.

Han berättar också att personalen oftare belyste träningsrelaterade problem, som kroppsfixering, när samtliga klienter var kvinnor.

Från arbete till idrott

Den andra delstudien i projektet har genomförts av Daniel Nilsson-Ranta, forskare vid avdelningen för socialt arbete på Mittuniversitetet i Östersund. Han har studerat vilken roll fysisk aktivitet har spelat i socialt arbete från 1930-talet och framåt, genom att granska historiska dokument från en institution för alkoholmissbrukare.

– Han har sett att fysisk aktivitet alltid har haft en central roll men från början framför allt i form av fysiskt arbete. Idrott på fritiden förekom men det var ingenting som personalen lade sig i, säger Tina Mattsson och fortsätter:

– Men i takt med att samhället förändrades och arbetsbördan sjönk för klienterna ökade personalens intresse för att införa fysiska aktiviteter på fritiden, för att till slut nå den nivå vi ser idag. Men min uppfattning är det är något som fortsätter att bli allt vanligare.

Våga ifrågasätt

Forskarna önskar att deras projekt ska leda till en mer problematiserande syn på fysisk aktivitet som inslag i socialt arbete.

– Inom institutionsvården har man införlivat en mängd evidensbaserade metoder för hur exempelvis terapisamtalen ska gå till. Men att fysisk aktivitet är något bra har man bara utgått ifrån. Vi vill att man frågar sig vad som är bra och vilka problem som finns, för att det som fungerar bra ska kunna lyftas fram mer systematiskt och det som inte fungerar ska kunna undvikas, säger Tina Mattsson.

Text: Lisa Reimegård
Porträttfoton: Tina Mattsson / Karina Bäckström