Artig och motiverad gymnasieelev på prestigeskola i Stockholms innerstad. Beskrivningen låter inte som stereotypen av »ungdom som pratar förortssvenska«. Just det lockar forskaren Rickard Jonsson.

Rickard Jonsson

– Nu är det dags att titta på de framgångsrika ungdomarna och se hur de använder den språkliga stil som är förknippad med invandrarungdom i förorten. Hittills har forskare mest studerat de som misslyckas, säger Rickard Jonsson docent vid Barn- och ungdoms vetenskapliga institutionen på Stockholms universitet.

I fokus för Rickard Jonssons forskningsprojekt, som Forte finansierar, står flerspråkiga elever med höga betyg som reser till gymnasieutbildningar i Stockholms innerstad. Naturvetarklassen som han just nu följer beskrivs av lärarna som en drömklass – trevlig och studiemotiverad. Cirka 10 av de 30 eleverna har invandrarbakgrund och pendlar in till skolan från Stockholms yttre förorter. Rickard Jonsson lyssnar, spelar in och analyserar ungdomarna för att ta reda på hur de »gör identitet« när de använder språket.

– Genom att använda en viss språklig stil berättar vi vilka vi är. Alla anpassar sitt språk efter situation och när vi gör det blir olika språkliga resurser gångbara. Förortssvenskan ser jag som en språklig resurs bland många andra, säger Rickard Jonsson som forskat om invandrarungdomars svenska sedan början av 2000-talet.

Standardsvenska på lektioner

När den här intervjun görs har han tillbringat en månad med eleverna i skolan. Tanken är att han i ett senare skede även ska följa några av dem på fritiden.

– Det jag hört hittills i klassrummet är att de pratar standardsvenska och använder facktermer för de ämnen de undervisas i. Förortsslangen är nedtonad. Någon gång kan jag höra en tendens av den typiska språkmelodin.

Men han förväntar sig att det kommer att låta annorlunda när han analyserar det inspelade materialet från rasterna, när varken han eller någon lärare är i närheten.

– I mina analyser hittar jag ofta att man visar tillhörighet med en viss plats men också att man markerar att man är utesluten från svenskheten. Förortssvenskan är ett kompisspråk där de som pratar med varandra inte behöver vara extra artiga utan talar som jämlikar.

I sin tidigare forskning har Rickard Jonsson visat att ungdomarna ofta talar förortssvenska på raster och att de ledigt kan växla till »standardsvenska« när situationen kräver det.

Inte lika skrämmande

Rickard Jonsson, som även har analyserat hur debatten om »blattesvenskan « fördes i media 2006, märker att den mediala bilden av förortssvenskan har blivit positivare på senare år. Språkstilen är inte längre lika hårt förknippad med »kriminell kille i förorten«. Förortssvenskan har till exempel spridit sig till reklamen och till tecknade filmer.

Men eftersom det finns så mycket fördomar som omger förortsslangen tillskrivs ofta den som pratar en mängd stereotypa egenskaper, menar Rickard Jonsson.

– Figuren är ofta en kille som är »out-law«, clown eller utanför normen – en person som vi kan romantisera och hylla för att han inte följer några regler. Vi ser sällan den smarta och intellektuella förortsslangsanvändaren.

Och han tror inte att vi kommer att få höra några nobelpristagare prata rinkebysvenska i framtiden. Inte för att nobelpriset är utom räckhåll för en person som pratar förortssvenska.

– Det är helt enkelt inte en gångbar språklig resurs i den akademiska kulturen. Jag har själv skalat bort min västgötska av samma skäl, säger Rickard Jonsson.

Text: Jenny Ryltenius

Artikeln publicerades ursprungligen i Forte Magasin 4 som finns att beställa kostnadsfritt här.