Bortglömd – hur kan socialtjänsten stötta föräldrar med omhändertagna barn?

För att överbrygga klyftan mellan forskning och praktik genomfördes projektet som ett samskapande forsknings- och utvecklingsprojekt där sju kommuner deltog. Problemet som forskare och socialtjänst tillsammans ville lösa var att föräldrar inte fick det stöd de hade rätt till när deras barn placeras i samhällsvård.

– Kunskapen om att föräldrarna ofta blir åsidosatta fanns inom socialtjänsten. Det som saknats är strukturer och kunskap om hur föräldrarna stöttas på bästa sätt. Det ville vi ändra på, säger Anna Melke, verksam vid Göteborgsregionen, FoU i Väst.

Stöd till föräldrarna är viktigt dels eftersom de är en utsatt grupp i kris, dels eftersom föräldrar är viktiga för sina barn oavsett hur de lyckats med sitt föräldraskap. I de flesta fall förväntas barnen dessutom återvända till dem efter en tid.

– Ambitionen med projektet var att det skulle bidra till nytta både för verksamheten och föräldrarna, säger Anna.

Samskapande forskning innebär att forskningen bedrivs tillsammans med dem som ska använda forskningen snarare än om dem. Samskapande innebär också att samverkan är fördjupad: berörda parter blir inte bara rådfrågade, utan involveras i processen.

Vilka parter som involveras och hur det går till skiljer sig åt, men kan innefatta allt från att identifiera problem till att söka kunskap och sedan sprida lösningarna ut i organisationen. Det förutsätter goda relationer mellan forskning och praktik, liksom en vilja att dela med sig av makten över vad forskningen ska handla om och hur den ska gå till.

– Vi forskare kan inte sitta för oss själva och fundera ut vilken forskning socialtjänsten behöver. Om man arbetar med praktikutvecklande forskning måste de som behöver kunskapen vara med i processen, annars blir inte forskningen tillämpbar, säger Anna.

Samskapande ger föräldrarna möjlighet att medverka

Internationellt har samskapande blivit ett allt viktigare inslag för att få forskningsmedel, framför allt inom medicin- och vårdforskning. Anna tycker att man samskapar för lite inom samhällsvetenskaplig forskning. I projektet "Förälder på avstånd" var det viktigt att inte bara involvera socialtjänsten, utan även föräldrarna.

– Inom socialtjänsten finns få strukturer för feedback från dem som verksamheten är till för. Inom forskningsdelen av projektet intervjuades ett fyrtiotal föräldrar och vi kunde därmed föra in deras röster. Det var inte möjligt att ha med föräldrar i teamen, men på det här sättet var de ändå med och påverkade, säger Anna.

Nya arbetssätt anpassade för kommunen

Projektet var upplagt enligt den så kallade genombrottsmodellen. Team från de sju kommuner som deltog fick ringa in problem och utveckla nya arbetssätt som var anpassade för de egna kommunerna. Grupperna fick med stöd från forskare testa och utvärdera sina idéer. Deltagarna kunde också utbyta erfarenheter med varandra.

Både nya förhållningssätt och nya arbetssätt utvecklades. Samtliga team fick ökad förståelse för att man inte måste välja mellan att stötta barnen eller att stötta föräldrarna. De upptäckte också att föräldrarna ofta inte förstått vad som hänt när deras barn togs ifrån dem eller vilka rättigheter de har. Kommunerna utvecklade därför sitt informationsmaterial. Alla kommuner har också tagit fram olika former av krisstöd.

– I Göteborgs stad byggde vi en helt ny kris- och stödmottagning dit föräldrar kan vända sig när deras barn omhändertas. Vi har också skapat en mottagning som är till för att stötta umgänget mellan barn och föräldrar på ett mer professionellt sätt, säger Lejla.

Föräldrarnas berättelser har stor betydelse

Hon tror att det allra viktigaste med projektet är att det givits tid till att fokusera på den här gruppen. Föräldrarnas berättelser som förmedlades genom forskarnas intervjuer, föreläsningar och workshops har haft extra stor betydelse.

– Om vi inte riktigt förstår vilka de här föräldrarna är och vad de behöver – hur ska vi då kunna utveckla stödinsatser för dem?

Hon upplever också att projektet lyckades överbrygga klyftan mellan forskning och socialtjänst.

– Det skapades en bra loop mellan forskning och praktik. Alla blev engagerade, säger Lejla.

Anna har i och med projektet fått fördjupad insikt i socialtjänstens villkor, till exempel när det gäller personalomsättning, resursfördelning och samarbetsutmaningar. Men samtidigt är det just detta att kliva in i verksamheterna som kan vara svårt.

– Många forskare är vana vid att vara distanserade aktörer. Men eftersom socialtjänsten inte har naturlig tillgång till vare sig forskare eller forskning är det inte ett bra alternativ. För att åstadkomma evidensbaserad verksamhetsförändring måste kunskapen skapas inifrån.

Det finns dock en gräns för hur involverad man bör vara, eftersom det ytterst är de som arbetar i verksamheten som har ansvar för hur det går på lång sikt.

– Förr eller senare kommer jag som forskare att dra mig tillbaka. Min roll är att visa vilken kunskap som finns, stötta och ställa frågor, men jag måste också ha tillit. Det här är framför allt socialtjänstens arbete, säger Anna.