ARTIKEL
Gästkrönika: Vi måste prata om rasismen inom sjukvården
Kaberi Mitra, läkare inom psykiatrin, efterlyser en vård som vågar se hur sociala och politiska strukturer påverkar patienters livsvillkor och behandlingsmöjligheter. För att uppnå verklig jämlikhet krävs att vi ser systemfelen – och agerar.
Kaberi Mitra, legitimerad läkare. Foto: Lisa Broms
En småbarnsfar avlider efter en hjärnblödning som av vårdpersonal tolkats som kulturell svimning. På min hudkurs ges endast exempel på åkommor på ljus hud. På gynekologikursen konstateras att svarta kvinnor löper högre risk för förlossningskomplikationer.
Under min läkarutbildning såg jag hur ojämlikheter i vården leder till att utsatta grupper får sämre behandling och drabbas hårdare av sjukdomar. Det är inte bara etiskt oacceptabelt utan underminerar också vårdens grundläggande princip om likvärdighet.
Jag var läkarstudent när jag initierade Läkaruppropet mot rasism våren 2021. Främlingsfientliga röster hade sedan några år blivit en normaliserad del av det offentliga rummet och jag såg hur Sverige gick mot ett allt hårdare klimat. Uppropet publicerades i Expressen med 1 011 underskrifter av läkare och läkarstudenter. Vi kom med krav på att uppmärksamma rasismen på utbildningar och kliniken. Min egen utgångspunkt var att även om vårdpersonal strävar efter att fatta beslut baserat på fakta och medicinska principer, sker detta aldrig helt oberoende av de mänskliga och sociala sammanhang vi befinner oss i.
Vårdens blick formas av samhället
Vård baseras på medicinsk vetenskap och verkställs i en politiskt styrd verksamhet. Här finns flera lager att dissekera för att få syn på rasismen. Vilka populationer ingår i de stora forskningsprojekten? Hur är utbildningarna utformade? Vilka resurser får vården och hur fördelas de bland befolkningen? Hur påverkar diskursen i samhället det kollektiva medvetandet kring utsatta grupper? Vilken blick har den som vårdar?
I dag är jag läkare och arbetar inom psykiatrin. Jag möter papperslösa, hemlösa, arbetslösa. Många av våra patienter drabbas direkt av politiska beslut. Vid ett tillfälle arbetade jag på en psykosklinik, med särskild inriktning på nyinsjuknade. En stor majoritet hade utomeuropeisk bakgrund och bodde i vad som klassas som ”särskilt utsatt område”. En riskfaktor för utveckling av psykossjukdom är migration, men också att vara barn till en migrant. Externa stressfaktorer är en förklaringsmodell för det, traumats påverkan på genetiken hos personerna ytterligare en.
Jag får också lära mig att vissa populationer med ursprung från delar av Afrika bryter ner antipsykotisk medicin snabbare än vad som är dokumenterat, med risk för underbehandling. När jag är på besök på en beroendeklinik berättar en erfaren medarbetare att nedmonteringen av skola och vård märks i mötet med patienterna, när hennes unga patienter kommer med fotboja till mötet.
Vård baseras på medicinsk vetenskap och verkställs i en politiskt styrd verksamhet. Här finns flera lager att dissekera för att få syn på rasismen.
Kaberi Mitra
Sociala och politiska strukturer påverkar vilka som drabbas av sjukdom och hur väl vården kan möta deras behov. Med allt sämre arbetsvillkor inom vården arbetar personalen långa timmar för att trösta, lindra, om möjligt bota.
Förändring kräver både mod och resurser
I den utmanande situationen behöver vi som vårdpersonal vara medvetna om vilka som riskerar att få sämre vård, och vi behöver säga ifrån när vi ser det hända. Det kräver också arbetsvillkor som gör det möjligt att fortsätta vara medmänniskor.
Att skapa en mer jämlik vård kräver att vi vågar se och benämna de strukturer som diskriminerar. Det handlar inte om att skuldbelägga individer, utan om att arbeta tillsammans för en vård som möter varje patient med samma respekt och förutsättningar.
Vi som arbetar i vården har en nyckelroll i att driva den förändringen – i mötet med patienten, i utbildningssalen och även i den offentliga debatten.
Kaberi Mitra
