artikel
Krönika: "Äntligen har samhället börjat lyssna!"
Nya riktlinjer från Socialstyrelsen kräver att primärvården blir bättre på klimakteriebesvär. Det är inte en dag för tidigt, tycker Nina Campioni, journalist och programledare för podden Klimaktet.
En kvinna kommer in på en läkarmottagning. Hon har diffusa symptom. Känner sig utmattad, grötig i hjärnan, klarar inte stressen, glömmer saker, soverdåligt. Hon har dessutom ont i ländryggen och huvud-värken kommer ofta, speciellt när stressen är för stor. Ibland ser hon ingen mening i att stiga upp ur sängen. Framför allt känner hon sig inte som sig själv.
Den välutbildade, stressade läkaren lyssnar och antecknar, lyssnar på hjärta och lungor, frågar om arbetsförhållanden. Kanske jobbar du för mycket? Är du deprimerad? Har du använt antidepressiva medel förut? Vi kanske ska testa det?
Så lämnar kvinnan mottagningen med ett recept mot depression och en notering om deltidssjukskrivning på grund av utbrändhet. Nu kanske det löser sig.
Berättelsen är i det här fallet fiktion men kunde lika gärna vara tagen direkt ur verkligheten. Jag har tappat räkningen på hur många som skrivit till mig och berättat om exakt denna upplevelse. Hur man vänt sig till vården och gått därifrån utan rätt hjälp, men med piller som ska hjälpa.
Vi kvinnor har börjat tala öppet om våra klimakteriebesvär, slutat skämmas och står upp för våra kroppar.
Nina Campioni
Journalist och programledare för podden Klimaktet
"Jag råddes att gå hem och googla"
Enligt Socialstyrelsen upplever sju av tio kvinnor mellan 45 och 60 år någon form av klimakteriebesvär som påverkar vardagen och livskvaliteten negativt. Var tredje kvinna har dessutom symtom som är så svåra att de söker vård. Hur många av dem som fått adekvat hjälp av vården förtäljer inte statistiken.
Men det är ändå häpnadsväckande många som får det exakt motsatta. Jag själv är en av dem som efter att menopaus fastställts råddes att gå hem och googla fram vilken behandling som vore att föredra. Min utbildade gynekolog hade alltså inte tillräcklig kunskap för att ge mig en bra bild av vilka olika behandlingar som fanns och hur vi kunde börja för att ta reda på vad som skulle passa mig. Ingen blir väl chockad när jag säger att jag aldrig gick tillbaka till just den gynekologen.
Det är anmärkningsvärt hur läkar-och sjuksköterskeutbildningarna kan ha missat en så stor målgrupp inom vården. Ni vet, ungefär halva befolkningen? Ja exakt, kvinnan.
Luddiga symptom
Att klimakteriet ska komma är ingen chock för någon. Men när symtomen kommer krypande så är det ofta subtilt och luddigt. Svårt att greppa. Jag frågade min husläkare hur det kunde komma sig att man hade så dålig kunskap om klimakteriet. ”Ja, det är märkligt”, var det oengagerade svaret. Av min kvinnliga läkare. Märkligt var ordet.
Vad fint det vore om läkarkåren kunde lägga fem minuter på att lära sig förstå att de samlade symtomen som min fiktiva kvinna upplevde kan vara tecken på perimenopaus, alltså förklimakteriet. Tänk vad mycket pengar, tid och ohälsa vi hade kunnat spara på det.
Det är faktiskt inte rocket science – jag, som icke medicinskt utbildad, men som genomgått både perimenopaus och menopaus, hade kunnat våga mig på att ställa rätt diagnos efter några minuters samtal med kvinnan i den inledande berättelsen. Just sayin’.
Vi kräver förändring
Att Socialstyrelsen nu slagit fast att man ska prioritera primärvårdens kompetensutveckling inom området sker inte en dag för tidigt. Men det är, tror jag, tack vare att vi, kvinnor, äntligen börjat tala öppet om våra klimakteriebesvär. Att vi slutat skämmas och står upp för våra kroppar. Att vi stolt och stadigt kräver en förändring.
Äntligen har samhället börjat lyssna.
Nu återstår bara att se om vi blir fortsatt hörda.
Nina Campioni
