ARTIKEL
I ögonhöjd med de mest utsatta
Forskaren Anna Sarkadi drivs av en stark vilja att göra samhället mer jämlikt. Hon vill utveckla våra välfärdssystem så att stöden når dem som behöver det mest. Bäst resultat blir det när hon bjuder in målgrupperna för att samskapa i forskningen.
Anna Sarkadi, specialistläkare inom socialmedicin och professor i folkhälsa vid Uppsala universitet. Foto: Mikael Wallerstedt
Hennes livsfilosofi är lika enkel som kraftfull – att man ska hjälpa till om man kan.
– Jag känner hopp när jag ser små vardagliga gester av vänlighet, när människor hjälper varandra, säger Anna Sarkadi, professor i socialmedicin på institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap vid Uppsala universitet och ledare för forskargruppen CHAP – Child Health and Parenting
Vill värna om tilliten till det svenska välfärdssystemet
Anna brinner för att hitta sätt att skruva på våra välfärdssystem så att de ger bättre stöd till de barn och föräldrar som har störst behov. En av hennes styrkor är att hon är bra på att upptäcka samband och se att en förbättringsåtgärd som gjorts på ett område också kan användas på ett annat.
– Min forskning leder inte till några stora revolutionerande förändringar, men bidrar till att samhället blir lite bättre, lite mer jämlikt.
Anna Sarkadi växte upp i Ungern under kommunismen som barn till två läkare. Pappan forskade och mamman arbetade med barn med svåra funktionsnedsättningar på institutioner och med tonåringar i prostitution. Som ung träffade Anna en svensk man, hon flyttade till Sverige och avslutade sina medicinstudier här.
– Jag tycker att psykosociala frågor är väldigt spännande och blev specialistläkare i socialmedicin för att kunna arbeta i skärningspunkten mellan medicin och samhälle.
Hon anser att det svenska välfärdssystemet är fantastiskt och vill värna om tilliten till systemet.
– Förändringar behövs eftersom systemet möter nya och mer komplexa utmaningar än tidigare. Många barn lever nu i barnfattigdom – en tidig livsstress som kan förändra genuttryck och påverka hjärnan för hela livet
Min forskning leder inte till några stora revolutionerande förändringar, men bidrar till att samhället blir lite bättre, lite mer jämlikt
Anna Sarkadi
Specialistläkare inom socialmedicin och professor i folkhälsa vid Uppsala universitet
Vill forska tillsammans med målgrupperna
I ett forskningsprojekt som finansieras av Forte undersöker hon och hennes team effekterna av att familjer som riskerar barnfattigdom får ekonomisk
rådgivning. Via barnhälsovården erbjuds de att träffa en rådgivare på kommunen som bland annat hjälper dem att upprätta en budget. I ett annat Forte-finansierat projekt utvärderar hon en modell med utökade hembesök av socialtjänsten och barnhälsovården.
– Det är jättespännande. Enligt våra preliminära resultat leder utökade hembesök till att familjer mer sällan söker vård för olycksfall, infektioner och tandsjukdomar. Och när de söker vård akut är det oftare hos öppenvården än på sjukhus.
Hon har insett att det är fruktbart att fråga målgrupperna själva hur de vill bli inbjudna till olika satsningar.
– Till exempel har föräldrar i en somalisk respektive syrisk förening varit med och tagit fram informationsmaterial om socialtjänstens roll i utökade hembesöksprogram
"Man måste investera sin egen mänsklighet för att verkligen mötas"
Anna älskar att bolla idéer med sin forskargrupp och att se adepterna växa.
– Roligast är när vi har en riktigt vass vetenskaplig diskussion och jag tänker: ”Wow, vilken bra fråga!” och ”Wow, vilket bra svar!”. Som en bra tennismatch.
I vissa projekt blir även de som forskningen handlar om kollegor, när teamet bjuder in till samskapande forskning. Om forskningen gäller exempelvis asylsökande, eller personer som lever i sexuell utsatthet, vill hon att människor som har sådana erfarenheter ska påverka upplägget.
– De hjälper till med vilka frågor vi ska ställa, hur vi ska rekrytera personer till studien och hur vi ska tolka resultaten. De bidrar med sin levda erfarenhet i alla steg, det är ovärderligt.
Hon säger att det finns lättare sätt att forska på, men inte bättre.
– Vi får helt fantastiska resultat på det här sättet. Men det är också ett aktivt ställningstagande. Jag vill att all relevant kunskap, inklusive människors levda erfarenheter, ska kunna påverka forskningen.När hon träffar dem hon forskar om är hon noga med att mötas i ögonhöjd, som jämlikar.
– Man måste investera sin egen mänsklighet för att verkligen mötas. Jag tilltalas av att få lyfta dem som är i samhällets utkant och visa att vi forskare lär oss jättemycket av dem
Starka känslor i samtalen
I forskningen tar hon även in tankar från barn och ungdomar. Ibland används ett datorprogram med enkla teckningar på känslor som små barn kan prata kring.
– Barn säger så bra saker om vi bara lyssnar och ungdomar känner mycket, de påminner om hur intensivt det kan vara att leva.
Ibland får Anna och hennes medarbetare ta del av tunga berättelser, om sådant som tortyr och våldtäkt. Vissa de möter visar sig ha suicidtankar.
Det händer att forskargruppen får stöd av psykologer, både för att veta hur de ska agera och för att ventilera egna känslor.
– Många av oss kommer dock från vårdhållet och är vana att skilja på empati och sympati. Jag blir självklart berörd ibland, men samtidigt förbannad på orättvisor. Jag är en obotlig optimist och använder
ilskan som energi.
Eva Annell
