Att som barn bära familjens smärta

Detta beror framför allt på att barnen ofta tar på sig ett stort ansvar för sina närstående, förklarar han:
– De oroar sig för sina föräldrar.Kanske vågar de inte lämna sin mamma ensam, de är rädda för vad som i så fall ska hända i och med hennes missbruk eller psykiska ohälsa.

Barn och unga vårdar föräldrar och sköter hushåll

Det förekommer också att barn och unga ger sina föräldrar personlig omvårdnad.
– Men det vanliga är att de tar över uppgifter som föräldern skulle ha gjort, sådant som att handla, ta hand om småsyskon och sköta hushållsarbete.

För några år sedan gjorde Lennart och hans kollegor en enkätundersökning bland anhöriga ungdomar mellan 15 och 17 år.
– Väldigt många av dem hade gett omsorg till sina närstående. Många hade gjort det sedan tonåren, och en tredjedel svarade ”Så länge jag kan minnas” – så för en del barn börjar det här tidigt.

I ett pågående Forte-finansierat forskningsprojekt vänder sig Lennart och hans kollegor nu till yngre barn, mellan 12 och 15 år, med föräldrar eller andra nära anhöriga som lider av psykisk ohälsa eller beroendeproblem.
Via en enkätstudie undersöker de hur dessa barns situation ser ut. De utvecklar och testar också en intervention, bland annat baserad på ACT, Acceptance and commitment therapy.

Traumatisk för barn att växa upp i missbruk

Att växa upp i en familj där det förekommer missbruk är traumatiskt och gör att man känner sig annorlunda. Det gäller även för barn som mist en förälder under sin uppväxt.

– Barnen känner sig också ensamma i sina försök att tolka, förstå och bearbeta trauman kring förälderns död eller missbruk, säger Anneli Silvén Hagström, universitetslektor och docent i socialt arbete vid Stockholms universitet.

Anneli har intervjuat barn och unga om deras erfarenheter av att ha förlorat en förälder i självmord, och av att ha en substansberoende förälder. Barnen försöker ofta normalisera sig själva genom att inte prata om förälderns död eller missbruksproblem, berättar hon.
– Och när de lämnas att själva försöka skapa mening av sina erfarenheter kan självanklagelser och självnedvärderande tolkningar dominera, berättar hon.

Barnen tar på sig skulden eller känner sig bortvalda

Barnen kan tänka att förälderns problem eller död är deras fel, och de kan se sig själva som oälskade och bortvalda.
– Men om de får möjlighet att delta i professionella sammanhang kan deras erfarenheter, känslor och behov normaliseras. Det hjälper dem att upprätta sin självbild och skapa en icke-stigmatiserande förståelse av förälderns problematik eller död.

Ett exempel på ett professionellt sammanhang är Bris stödhelger, ett sorgestödsprogram för familjer där en förälder har tagit sitt liv. Det är också ett av de program som Anneli har tittat närmare på i sin forskning.

– Stödhelgerna kan hjälpa barnen att förstå förälderns självmord som en ”tankesjukdom”. Det innebär ett meningsskapande och kan avlasta barnen från den skuld de lagt på sig själva, säger hon.

I hennes forskningsprojekt ingår också en studie med barn och unga som i början av 1990-taletdeltog i Ersta Vändpunktens stödgrupper för barn till föräldrar med substansberoende. Anneli har analyserat de intervjuer som återkommande gjordes med barnen under uppväxten och intervjuat några av dem som vuxna.

Barn vittnar om att bära familjehemligheter

– De gav uttryck för rädsla, skräck, sorg och maktlöshet. Erfarenheterna av utsatthet, förbiseenden och kritik bidrog till en självbild av att vara oälskad
och övergiven. De beskrev också hur de agerade omsorgsgivare i familjen; hur de tog hand om den alkoholpåverkade föräldern genom att torka spyor, klä av och natta föräldern, och hur de tog ansvar för yngre syskon och sig själva. Barnens strategi var att, i lojalitet med ”familjehemligheten”, hålla
tyst om förälderns substansproblem och försöka dölja konsekvenserna
– men ibland bröt de tystnaden och sökte hjälp från vuxna.

– Anmärkningsvärt nog förändrade inte det deras situation till det
bättre, så ett viktigt resultat från studien är att professionella inte bara ska lyssna utan att de också måste agera på barns berättelser om utsatthet.

Organisationen Maskrosbarn vill bryta stigman

Barnrättsorganisationen Maskrosbarn arbetar för att förbättra levnadsvillkoren för 700 000 barn i Sverige som har föräldrar med beroendeproblematik, psykisk sjukdom eller som utsätter sina barn för våld.

– De som vuxit upp i en dysfunktionell familj upplever ofta att hjälpen kommer för sent. Många säger att någon borde ha förstått redan i förskolan, säger Johanna Azar, tillförordnad påverkanschef och verksamhetschef för Maskrosbarn Göteborg.

Att lyssna är ett bra första steg, men man kan göra mer för att hjälpa barnen.

– Vi behöver försöka bryta det oerhörda stigma som de upplever, för det gör det svårt att berätta hur man har det. Johanna får ofta höra hur unga berättar saker som ”Min räddning var grannen som bjöd in mig och min syster på middag, vi kunde bara gå in där” eller liknande.

– Så om man har barn själv, och barnen har kompisar där man undrar om allt står rätt till för dem, så kan bjuda med dem på familjeutflykten, till exempel. Man kan också göra en orosanmälan till socialtjänsten.

– Men vi upplever att socialtjänsten inte har tillräckligt mycket i sin verktygslåda för att kunna hjälpa de här barnen. Det är viktigt att det finns stöd som det inte är upp till föräldrarna att säga ja eller nej till, och det är viktigt att stödet riktas direkt till barnen.