När sexualitet blir en tillgänglighetsfråga

Fördomar, diskriminering, trakasserier och bristande stöd. Det är några av barriärerna som försvårar för personer med funktionsnedsättning att dejta, uttrycka sin sexualitet och bilda familj.

– Många personer med funktionsnedsättningar upplever problem kring de här frågorna och känner sig utestängda och osynliggjorda på olika sätt. Det handlar om mänskliga rättigheter i grund och botten, konstaterar Julia Bahner, docent vid Lunds universitet.

När hon intervjuade personer med funktionsvariationer i det Forte-finansierade forskningsprojektet Sexualitet – en tillgänglighetsfråga var berättelserna om hinder många: Att inte få komma in eller ha svårt att befinna sig på uteställen, att bli fördomsfullt bemött och ifrågasatt, att bara bli sedd som en funktionsnedsättning, inte en person. Eller att i kontakten med socialtjänsten och sjukvården aldrig få frågor om sexualitet och därför aldrig själv våga ta upp ämnet.

Det kunde också handla om att inte få stöd och rutiner för att diskutera sina assistansbehov rörande sexualitet. Eller att på sitt stödboende inte ha möjlighet till ett privatliv och inte få sina relationer respekterade.

– Många gånger finns en föreställning om att individen inte förstår sitt eget bästa. Men man har samma rättighet som andra att bli vuxen även på detta område, rätt att utforska, rätt att ha ett privatliv, säger Julia.

Det här känner Finn Hellman igen. Han är själv blind och deltog i forskningsprojektets referensgrupp. Han påpekar att hela samhället genomsyras av olika föreställningar om hur personer med funktionsnedsättning lever och borde leva.

– Till exempel är det inte alls ovanligt att få mindre stödinsatser från samhället om man har en partner. Vem vill vara partner då, om man riskerar att bli obetald personlig assistent? Jag vet också personer som fått höra att ”jag kan inte gå hem med dig ikväll, för jag vill inte utnyttja dig”. Hur bemöter man det? säger han.

Enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är det ett ansvar för kommuner, regioner och myndigheter att säkerställa tillgänglig information och stöd kring sexualitet och familjebildning.

Julia har träffat flera myndigheter och organisationer i syfte att dela och diskutera resultaten, och att stödja myndigheterna med att implementera dem i sitt framtida arbete. Det har bland annat lett till att Folkhälsomyndigheten inkluderade personer med funktionsnedsättning som en prioriterad målgrupp i den nya nationella strategin för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

Dessutom krävs arbete på samhällsnivå – av oss alla – för att minska fördomar, påpekar Julia. Något Finn håller med om. Debatten hamnar ofta i extremer men fokus kanske borde ligga mer på det vardagliga, påpekar han.

– På spårvagnen när du träffar en person som har en synlig eller osynlig funktionsnedsättning – skulle du kunna tänka dig att ragga på den, eller bli raggad på? Jag tror att många om de fick svara anonymt skulle säga nej, säger han och tillägger:

– Det här är ju en fråga som ofta hamnar i skymundan och helt osynliggörs. Jag tror att ett sånt här projekt kan vara ett litet steg i rätt riktning och öppna upp för diskussioner, och om det leder till förändring vore ju det fantastiskt.