Kriget i Ukraina leder till att barnfamiljer flyr till andra europeiska länder. Vad är viktigt för att mottagandet ska fungera så bra som möjligt i Sverige? Vad säger forskningen om hur vi bäst tar emot nyanlända barn? Forte har finansierat flera forskningsprojekt som är aktuella i dag.

Migrationen i världen ökar, och allt fler människor befinner sig på flykt från regioner som drabbats av krig och instabilitet. Kriget i Ukraina har redan nu lett till att barnfamiljer därifrån söker skydd i Sverige, och många fler beräknas komma i närtid.

Hur tar vi emot barn på flykt på bästa sätt?

Efter den intensiva flyktingsituationen under hösten 2015 tog Forte fram en rapport för att belysa vilka utmaningar den svenska mottagningsstrukturen möter i arbetet med unga flyktingar, eftersom en stor del av dem som då sökte asyl i Sverige var barn och unga som antingen kom tillsammans med sina familjer eller ensamma. Nyanlända barn möter många olika välfärdsinstanser och representanter från den ideella sektorn under sin första tid i Sverige, och situationen för de barn som kommer tillsammans med sin familj kan skilja sig åt jämfört med de barn som kommer ensamma.

Ett antal specifika utmaningar lyftes fram i rapporten, och dessa är sannolikt relevanta också för dagens situation:

1. Hantera effekter av väntetider och osäkerhet

En övergripande och omfattande utmaning är att hantera effekterna av den väntan och osäkerhet som asylprocessen medför inte minst för nyanlända barn, även om det just för skyddsbehövande från Ukraina väntas gå snabbare tack vare att EU har aktiverat massflyktsdirektivet för denna grupp. Det innebär att ukrainska medborgare som har lämnat landet efter den ryska invasionen kan få omedelbart skydd i Sverige och ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Tidig skolplacering har i tidigare forskning pekats ut som en viktig trygghetsfaktor. Även struktur och förutsägbarhet i vardagslivet har stor betydelse för att barnen ska kunna hantera oro och osäkerhet.

2. Minimera risk för utanförskap

En andra utmaning består i att motverka risken för att nyanlända barn, jämfört med andra jämnåriga, lever i en parallell vardag.

3. Skapa gränsöverskridande synsätt på integration

Denna utmaning består i att utveckla integrationsarbetet på ett sätt som motverkar att integration uppfattas som anpassning och i stället inbjuder till gränsöverskridande synsätt. Integration som mål är ett begrepp som behöver definieras i relation till sammanhang och verksamhet, inklusive en öppenhet för de nyanlända barnens och ungdomarnas eget perspektiv.

4. Motverka att nyanlända barn i familj faller mellan stolarna

En fjärde utmaning rör mottagandet av nyanlända barn i familj, det vill säga de som har sina föräldrar eller släktingar med sig vid ankomsten, som legala vårdnadshavare. I jämförelse med ensamkommande barn framstår barn i familj som en mer utsatt grupp i relation till mottagningsstrukturen. Det finns större risk att de faller mellan stolarna när det gäller insatser som skola och hälsovård. I stora delar blir föräldrarnas kapacitet att orientera sig och kräva insatser för barnen avgörande. Eftersom många familjer med barn bor i eget boende under asyltiden ökar avståndet mellan familjen och de välfärdsinsatser som är tillgängliga för alla barn i Sverige, oavsett migrationsstatus.

5. Öka samverkan mellan det offentliga och det civila samhället

Den femte utmaningen rör vikten av ökad samverkan mellan det offentliga och det civila samhället. Erfarenheterna från hösten 2015 pekar tydligt ut betydelsen av den flexibilitet och rörlighet som karaktäriserar frivilliga insatser för nyanlända barn, och den viktiga roll som civila samhället kan komma att spela för ett utvecklat integrationsarbete. En viktig fråga att hantera och vidare belysa är de hinder som uppmärksammas i tillträde för nyanlända barn inom framför allt idrottens ordinarie verksamheter. Detta för att politiska mål om delaktighet och mötesplatser inom civilsamhällets organisationer och idrotten ska förverkligas.

6. Hantera otydlig ansvarsfördelning

En sjätte utmaning består i att hantera den situation som uppstår till följd av ett långt drivet beställar-utförar-system i kommunerna. De ensamkommande barnen har rätt till skola och god man i vistelsekommunen, där ett boende är upphandlat av anvisningskommunen, vars ansvar för omsorg och boende kvarstår. Ansvarsfördelning kan bli otydlig och barn i svåra situationer kan hamna i kläm.

7. Olika aktörer har olika villkor att förhålla sig till

Den sista utmaningen består i att hantera det faktum att mottagandet utgör en struktur snarare än ett system. Respektive verksamhet har mål som styr deras arbete och som regleras i lagar och förordningar. Det krävs samverkan som på ett tydligt sätt förhåller sig till de skilda villkor som styr respektive verksamhetsområde, med särskilt fokus på ansvarsfördelning. När en sådan samverkan uppnås finns större möjligheter att tillgodose barns rättigheter.

Rapportsläpp och seminarium om mottagandet av nyanlända barn

Rapporten om nyanlända barn och den svenska mottagningsstrukturen lanserades vid ett seminarium i Almedalen 2016. Författarna till rapporten, Karin Zetterqvist Nelson och Mirjam Hagström, inledde seminariet med att presentera några av de huvudsakliga slutsatserna. I en efterföljande paneldiskussion deltog bland andra den dåvarande barnministern, ordförande för svenska Röda Korset och Barnombudsmannen. Läs mer om rapporten »

Hur kan vi stödja nyanlända barns och ungas hälsa och utveckling?

Henry Ascher är professor i folkhälsovetenskap och docent och överläkare i barnmedicin vid Göteborgs universitet och Angereds närsjukhus. På Forte Talks 2016 höll han anförandet ”Mellan det förflutna och framtiden: hur kan vi stödja nyanlända barns och ungas hälsa och utveckling?”.