Ingen vet hur många som verkligen kan försörja sig genom de snabba påhugg, eller så kallade gig, som går att finna via appar. Men de nya förmedlingstjänsterna för tillfälliga jobb kommer ändå att skaka om relationen mellan arbetstagare och arbetsgivare – och leda till helt nya krav. Det hävdar medieforskaren Henrik Örnebring.

Egenanställd, frilans, inhoppare, plattformsarbetare eller rätt och slätt ”giggare”.

– I Sverige finns en uppsjö av appar och tjänster, som på olika sätt förmedlar tillfälliga jobb, säger Henrik Örnebring, professor i media och kommunikation vid Karlstads universitet.

Henrik Örnebring. Foto: Andreas Reichenberg

De nya apparna och webbplattformarna så som Bonsai, Gigstr, Taskrunner eller Yepstr har vuxit fram i kölvattnet av den så kallade gigekonomin. I en sådan ekonomi har arbetstagarna inte fasta anställningar. I stället förflyttar de sig mellan korta vikariat och projektanställningar samt gör superkorta inhopp hos diverse kunder. Jobbinsatserna kan vara i några timmar eller dagar, men också längre. Arbetskraften, de som utför tjänsterna, kallas ibland giggare. Hit räknas till exempel Uberförare och cykelbud. En del hävdar att också de som frilansar, med eller utan enskild firma, kan räknas till gruppen.

En del talar med värme om gigekonomin och om friheten som det innebär att slippa vara anställd. Andra menar att den här typen av arbete riskerar att skapa ett nytt slags underklass.

Allt fler forskare har också börjat intressera sig för vilka samhälleliga konsekvenser denna nya arbetsmarknad kommer att få. För de här jobben utmanar förstås den svenska arbetsrätten – och kanske också välfärden. Det är inte heller självklart vilket ansvar man kan ställa på jobbförmedlingsplattformarna när det kommer till arbetsmiljö och diskrimineringsskydd, och inte heller facklig organisering eller anställningsskydd.

– Det börjar publiceras mer och mer och det är ofta tvärvetenskapligt. Hur ska man lagstifta? Dumpar det lönerna, vad innebär detta för människors livsstil? För mig är detta ett spännande område, säger Henrik Örnebring.

För egen del kretsar hans forskningsfokus runt de nya matchningstjänsterna för jobb och dess medieinnehåll, användargränssnitt och vilka nya krav som de här apparna och sajterna ställer på de som söker giggen.

– Matchningssajterna i gigekonomin vill ju vara sociala medieplattformar eller som dejtingappen Tinder för jobbsökande. Ganska ofta ska du skapa dig en profil och du uppmuntras också till att skapa eget medieinnehåll, till exempel lägga upp video-cv eller ”hashtagga” i sociala medier om du har fått jobb via tjänsten, säger han.

På senare år har en rad svenska företag sjösatt den här typen av digitala medieplattformar som hjälper uppdragsgivare att få kontakt med arbetssökande.

I gigekonomisk anda söker arbetsgivarna inte direkt efter sin nya talang, utan snarare någon som kan tänka sig att hugga i snabbt. Det är inte bara den som matchas med detta tillfälliga kneg som tjänar pengar – även företaget bakom matchningstjänsten tar en del av kakan för besväret.

– I vår genomgång 2018 hittade vi 12 eller 13 sådana här svenska företag, lite beroende på hur man räknar. När vi gjorde en genomgång igen i början av 2019 såg vi att de flesta av de här företagen fanns kvar, ett av dem var uppköpt. Jag är fortfarande förvånad över att det finns så många plattformar för jobbmatchning. Det här är ändå Sverige, arbetsrättsligt så har vi en välfärdsmodell här, det är väldigt reglerat, säger Henrik Örnebring.

Den övre medelklassen, som kan betala, får på det här viset tillgång till tjänstefolk i beroendeställning

Grovt sett finns i dag två olika grupper av giggare. De första kallar sig ofta digitala nomader, ser världen som sin arbetsplats och är generellt nöjda med sin situation och sin ekonomi. De har ofta mer välbetalda konsultjobb, som kan utföras var som helst i världen, bara du har uppkoppling och en dator. Utöver dessa har vi en grupp giggare som bidrar med mer enkla servicejobb, vilket kräver fysisk närvaro på en arbetsplats, men där förmedlingen av jobbet alltså ofta sker via någon slags webbplattform. Jobben skulle förstås kunna förmedlas på andra vis än via webbplattformar och appar, men tekniken gör att det förstås går snabbt och lätt att hitta folk på det här sättet.

– En stor del av det arbete som förmedlas är okvalificerat servicearbete, som att vara den som står på Centralstationen och delar ut varuprover, telefonförsäljning eller den som hjälper till vid bajamajorna på ett event, säger Henrik Örnebring.

Han menar att det är den sortens arbetskraft som efterfrågas i apparna

Tjänsten Yepstr inriktar sig mot lövkrattning, barnpassning, gräsklippning och annat lågkvalificerat jobb. Taskrunner är fokuserat på hantverk och enklare tjänster, som att beskära träd i trädgården eller sätta ihop Ikeamöbler. Brainville skiljer sig från de övriga, där handlar det om mer kvalificerade konsulttjänster, som startups använder, säger han.

Den som anlitar en giggare kan vara ett företag, men det är heller inte ovanligt att det handlar om privatpersoner.

– Den övre medelklassen, som kan betala, får på det här viset tillgång till tjänstefolk i beroendeställning som kan göra arbeten när det passar dem, säger han.

Det är tydligt att Henrik Örnebring inte är så förtjust och att han oroar sig över arbetsvillkoren.

Du måste själv marknadsföra dig och vara aktiv på sociala medier för att få ett jobb

Kan matchningstjänsterna ändå inte föra någonting gott med sig?

– Det kan vara så att de här tillfälliga jobben trots allt hjälper marginaliserade grupper att komma in på arbetsmarknaden. Vi ska snart påbörja intervjuer med folk som har fått jobb via de här plattformarna. När vi intervjuar dem vill vi sitta och kika över axeln på dem för att se hur de gör för att få jobb. Kollar de apparna regelbundet? Använder de flera plattformar samtidigt eller bara en?

Han oroar sig för att sättet att presentera sig själv via ett video-cv kan leda till att personer med till exempel olika funktionsnedsättningar blottar dem i ett för tidigt skede i jobbsökarprocessen – och gallras bort.

– Vi ska intervjua folk för att höra om de blivit marginaliserade av sina handikapp. I USA är diskriminering en faktor, säger han.

Hur den här så kallade medialiseringen hänger ihop med förändrade arbetsvillkor är alltså huvudfokus för Henrik Örnebrings forskningsprojekt SWEGIG, som finansieras av Forte med tre miljoner kronor. Tre år återstår och han har bara gjort den första delen av datainsamlingen än så länge. Att studera trender som individualisering  och atypiska arbetskontrakt är inte nytt, men däremot är det få som har försökt ta reda på hur själva samspelet med medialiseringen ser ut.

– Att andra samhällsinstitutioner och samhällssfärer har börjat anpassa sig efter medias logik vet vi. Men nu sker också en anpassning till media i arbetslivet. Jag tycker mig se ett slags kändisifiering av arbetsmarknaden. Du måste själv marknadsföra dig och vara aktiv på sociala medier för att få ett jobb, säger han.

Enligt Egenanställdas branschorganisation var 44 000 personer egenanställda under 2017. Men hur många av dem som registrerar sig på webbplattformerna för jobbmatchning som faktiskt får uppdrag är okänt, liksom hur många uppdrag de får. Och ingen vet heller hur många som försörjer sig som giggare, om det är studenter eller pensionärer som tjänar lite extra vid sidan av eller om detta kan vara en väg in på arbetsmarknaden för utsatta människor. 2016 kunde en europeisk studie visa att 12 procent av svenskarna någon gång tagit ett jobb i gigekonomin.

Studien är gjord vid universitetet i Hertfordshire på uppdrag av bland andra svenska fackförbundet Unionen. Och enligt en statlig utredning från 2017 hade omkring 10 procent av befolkningen deltagit i delningsekonomin någon gång de närmast föregående åren. Delningsekonomin är dock inte exakt samma sak som gigekonomin. Enligt utredningen handlar delningsekonomin om den del av ekonomin där privatpersoner hyr ut, byter och lånar tillgångar av varandra alternativt erbjuder småtjänster. Siffrorna går inte riktigt ihop och säger heller inget om hur många som lever på att gigga.

I Frankrike finns det lite fler siffror att gå på.

– Där visar en stor studie vilka som deltar i gigekonomin – och det handlar om marginaliserade grupper. Den franska studien visar att 20 procent av giggarna tar 80 procent av uppdragen och också försörjer sig på att gigga. Dessa personer är ofta högutbildade män som kan ta kvalificerade jobb. Resten är lågutbildade kvinnor, som inte kan komma ut från hemmet och de verkar se detta som en möjlighet att tjäna extra pengar, säger Henrik Örnebring.

Han hoppas nu kunna få ut mer data av de svenska jobbplattformarna i gigekonomin så att han kan dra bättre slutsatser.

– Vi ska försöka fråga om vi kan få tillgång till deras transaktionsdata och jämföra med Frankrike.

Det är kanske inte helt tydligt vad som är ett gig och vad som bara är ett vanligt jobb.

– Men vi tror att det främst handlar om unga människor som giggar, som studenter där det passar deras livssituation att tjäna lite extra pengar. Men oavsett om det bara är en procent som försörjer sig på det här sättet så diskuteras nu lagar och regler. Gigekonomin kommer att få konsekvenser, säger Henrik Örnebring.

Och framför allt så kommer de som är unga nu att lära sig ett nytt sätt att se på arbete, tror han.

– Om det visar sig att det främst är unga människor som använder plattformarna för att hitta jobb, så är det så här de socialiseras in på arbetsmarknaden. De kommer att lära sig att jobb är tillfälliga, att alltid ha stylade foton och kanske posta på sociala medier om sitt jobb, tror han.

Text: Maja Lundbäck