Barn i samhällets vård är den grupp som har allra sämst förutsättningar vad gäller hälsa och skola. De försummas på många områden och får inte chansen att utvecklas efter sin rätta potential. Men det går att med ganska enkla medel ge barnen ett bättre omhändertagande.

Fyra procent av svenska barn och ungdomar hamnar någon gång i fosterhem eller på institution. Det motsvarar ungefär en i varje skolklass. Dessa barn har i alla avseenden sämre odds för att få ett bra liv, jämfört med andra barn.

Bo Vinnerljung som är professor vid Socialhögskolan i Stockholm har under många år forskat om hur det går för barn som vårdats av samhället. Han har bland annat genomfört många registerstudier, det vill säga samkört statliga register för att se hur livet gestaltar sig för dem.

Det är mycket i de här barnens öden som vi inte kan påverka, men vi kan sköta deras hälsa och hjälpa dem att klara skolan.

Studierna visar att de har sämre resultat i skolan, sämre utbildning, sämre hälsa och blir oftare tonårsföräldrar eller bidragsberoende som unga vuxna. De löper rejält högre risk att hamna i kriminalitet, att missbruka eller begå självmord.

Försummade i skolan

Det som Bo Vinnerljung är kanske allra mest upprörd över, är att det går så dåligt för barnen i skolan. En fungerande skolgång hade annars kunnat hjälpa dem, eftersom bra skolresultat och bra utbildning är de allra starkast skyddande faktorerna för utsatta barn.

– Det hemska är att de presterar rejält under sin kapacitet, sämre än andra barn med samma kognitiva förutsättningar. De vuxna runt barnen – socialarbetare, fosterföräldrar och lärare – förväntar sig inte att de ska prestera i skolan, man tror att de är svagbegåvade. Men när vi testar dem är det inte alls så. Många av de här ungarna har varit utsatta för kognitiv försummelse från alla som har del i deras öde. Det går inte att bara skylla på ursprungsföräldrarna.

Det är vanligt att samhällsvårdade barn har stora kunskapsluckor, de har flyttat runt och fått dålig hjälp både hemma och i skolan. Men det går att stötta skolgången utan alltför stora kostnader. Bo Vinnerljung och hans kollegor genomförde 2008–2010 projektet SkolFAM, först i Helsingborg och sedan i Norrköping. De ville se om det gick att förbättra placerade barns skolinsatser och fick väldigt goda resultat.

Stöd i skolan ger goda resultat

– Det finns en del människoöden i de här studierna som kan röra en sten till tårar. Barn som varit helt avskrivna från alla ambitioner gjorde stora framsteg. Flera barn var begåvade långt över snittet men betraktades som hopplösa. Detta är kanske det hemskaste resultatet av allt som vi har fått fram inom forskningen: att de här barnen inte får utvecklas efter sin potential. Det är nästan det värsta man kan göra mot ett barn.

Flera barn var begåvade långt över snittet men betraktades som hopplösa.
Barnen i projektet testades på olika områden och testerna användes för att skräddarsy individuellt hjälp. En specialpedagog höll i det hela, fosterföräldrar fick tips om hur de kunde stötta barnen och skolorna hjälpte till med sina resurser. Det visade sig bland annat att vart fjärde barn behövde glasögon.

– Det gick förvånansvärt problemfritt att hjälpa de här barnen, skolorna var väldigt positiva.

Bäst betyg av alla

Bo Vinnerljung berättar om en tjej som hade höga poäng i de kognitiva testerna men som knappt kunde läsa. När hon fick läshjälp började hon snart läsa böcker på kvällarna. En annan tjej gick ut skolan med bäst betyg av alla i sin åldersgrupp – trots att de vuxna runt flickan trodde att hon var svagt begåvad. En del barn blev väldigt förvånade över att de faktiskt var begåvade och ändrade sin inställning till skolan bara genom att de fick reda på det.

– Förväntningar är väldigt kraftfulla, inte bara från omgivningen utan också från barnen själva.

SkolFAM är nu permanentat i Helsingborg och Norrköping och har även spridit sig till en del andra kommuner och till de nordiska grannländerna.

Missade av skolhälsovården

Hälsan är ett annat försummat område för samhällsplacerade barn. Många har hälsoproblem som värk, övervikt, psykisk ohälsa, kronisk stress och karies. Skolhälsovården har missat dem, de har uteblivit från både BVC och vaccinationer. Bo Vinnerljung menar att en orsak kan vara att vi litar alltför blint på välfärdsprogrammen.

– Vi har inget system i Sverige för systematisk undersökning av de här barnens hälsa, något som man har i flera andra länder. Vi förlitar oss på de ordinarie hälsokontrollerna och de fungerar utmärkt för de flesta andra barn. Men inte för ungar i den sociala marginalen.

Bo Vinnerljung har tillsammans med läkarkollegor sökt medel för en studie med hälsokontroller av alla skolpliktiga barn på fyra av Statens Institutionsstyrelses (SiS) ungdomshem. De vill utveckla en modell där hälsoinsatserna också förs vidare till de skolor dit barnen flyttar efter SiS så att det inte bara blir punktinsatser.

– Det är mycket i de här barnens öden som vi inte kan påverka, en del har haft hemska tidiga år med mycket instabilitet. Vi kan inte ge dem ett annat förflutet – men det vi kan göra är att sköta deras hälsa och hjälpa dem att klara skolan.

Barn- och ungdomsvården utvärderas inte

Bo Vinnerljung är också bekymrad över själva den vård som placerade barn får. Där vi på andra områden i samhället – exempelvis den medicinska vården – kräver att åtgärderna ska vara evidensbaserade, utvärderar nästan inga barn/ungdomshem sin verksamhet.

– Det finns sannolikt HVB-hem som kan ge skadliga effekter. Framför allt institutioner där man blandar olika åldersgrupper och olika problembelastning, knepiga ungar med mindre knepiga ungar. Där är risken hög för negativa gruppeffekter.

Detta trots att finns mycket forskning om hur god vård borde se ut. Men kommunerna ställer inga sådana krav i sina upphandlingar, konstaterar Bo Vinnerljung. En enkel åtgärd för institutionerna skulle exempelvis vara att mäta barnens problembelastning med standardiserade instrument när de kommer in och efter ett halvår.

Problem blir värre under vårdtiden

– Det finns en hel del som tyder på att dessa barns problem förvärras under vårdtiden. Resultat blir precis motsatt till vad kommunerna betalar för. Det finns inget incitament för enskilda institutioner att göra det annorlunda, för de kan sälja sina tjänster ändå.
Bo Vinnerljung och andra forskare skulle vilja ha en rättighetslagstiftning kopplad till samhällsvårdade barn, ungefär som LSS. Men de har haft svårt att få gehör för det bland nationella politiker.

– Om barnen hade rätt till ett ordentligt hälsoomhändertagande, rätt till hjälp i skolan och rätt till stöd i den kritiska skarven mellan barndom och vuxenliv – då skulle situationen vara åtminstone lite mindre mörk.

Text: Helena Östlund