Sverige rankas som ett av de mest jämlika länderna i världen. Men i sjukvården finns påtagliga skillnader i vilken vård och behandling som ges till olika patientgrupper. Hur skillnaderna ser ut inom hjärtsjukvården håller ett forskningsprojekt vid Linnéuniversitetet på att undersöka.

Svensk hälso- och sjukvårdslag är tydlig: vård på lika villkor för hela befolkningen. Ändå finns i dag stora skillnader i vården. Till de faktorer som påverkar vilken vård man får hör bland annat var i landet man bor, vilket kön man har, om man är född i Sverige samt vilken utbildning och inkomst man har. Flera statliga utredningar har kommit med förslag för att göra vården mer tillgänglig och jämlik, och Kommissionen för jämlik hälsa gjorde bland annat bedömningen att vårdmötet är grundläggande för att skapa förutsättningar för jämlika insatser och resultat.

Jens Agerström, professor i psykologi vid Linnéuniversitetet. Foto: Urban Anjar / Linnéuniversitetet

– Det som är viktigt är att patienten själv kan påverka sin vård och då behöver man stärka patientens förmåga att kunna ta ställning till olika behandlingsalternativ och veta vilka behandlingar som finns, säger Jens Agerström, professor i psykologi vid Linnéuniversitetet.

Han har genomfört en registerstudie med drygt 24 000 sjukhuspatienter som drabbats av akut hjärtstopp, inom ett forskningsprojekt finansierat av Forte.

Forskarna har undersökt om det finns skillnader i vårdinsatser och dödlighet beroende på patienternas socioekonomiska status. Liknande studier som gjorts tidigare har huvudsakligen varit inriktade på personer som drabbats av hjärtstopp utanför sjukhusmiljön.

– Det har visat sig att det finns socioekonomiska skillnader i hur man överlever hjärtstopp utanför sjukhus. Det är en ganska okontrollerad situation om man jämför med hjärtstopp på sjukhus. De som griper in är vanligtvis inte vårdpersonal utan personer i omgivningen.

Lågutbildade ställer generellt sett inte lika höga krav som högutbildade.
Jens Agerström, professor i psykologi

De med hög socioekonomisk status får oftare hjärtstopp i en mer gynnsam miljö än de med lägre utbildningsnivå och inkomst. Det kan till exempel röra sig om anställda på kontor där det både finns hjärtstartare och kollegor som utbildats i hjärt-­lung­räddning. Det kan också ta längre tid för ambulans att ta sig till platser där de med låg socioekonomisk status befinner sig när de drabbas av hjärtstopp.

– Tanken var att berika forskningen på det här området med att ta in det på sjukhus. Vi vet ju att i de allra flesta fall är det vårdpersonal som behandlar. Du är också redan på plats för att bli återupplivad och få vård, säger Jens Agerström.

Men trots att patienterna redan befann sig på sjukhus och då borde få en likvärdig vård har forskarna upptäckt skillnader i bland annat överlevnad och vårdinsatser.

– Vad vi funnit är att personer med högre socio­ekonomisk status får hjärt-lungräddning snabbare i samband med att de drabbas av hjärtstopp på sjukhus. Efter 30 dagar har de här personerna också större sannolikhet att vara vid liv.

I analyserna justerade forskarna för en mängd andra påverkande faktorer, som ålder, kön, etnicitet, diverse medicinska bakgrundsfaktorer samt det sjukhus där hjärtstoppet inträffade. Ändå kvarstod skillnaderna.

– Och redan innan hjärt­stoppet inträffar, när man ligger inlagd på sjukhus, är man mer prioriterad i den bemärkelsen att man oftare får sin hjärtrytm övervakad med EKG om man har hög socioekonomisk status, säger Jens Agerström.

Men det är viktigt att inte överdriva de här skillnaderna, anser han. Studien omfattar drygt 24 000 personer och i de allra flesta fall gör vårdpersonalen ingen skillnad på om man har hög eller låg socio­ekonomisk status.

Har man dessutom ont om tid och det är stressfyllda beslut där man har lite tid att tänka då kan stereotyper ha en ännu större påverkan.
Jens Agerström, professor i psykologi

– Men det finns ändå skillnader. Eftersom det då handlar om människoliv så är det ändå viktigt att förstå sig på vad skillnaderna består i och vad man skulle kunna göra för att minska skillnaderna eller få bort dem helt och hållet.

Illustration: Camilla Andersson

I slutbetänkandet från Kommissionen för jämlik hälsa konstateras det att det finns skillnader i vårdens insatser och resultat mellan olika socioekonomiska grupper. Bland annat finns det för olika utbildningsgrupper skillnader i överlevnad efter vård vid behandling av till exempel hjärt- och kärlsjukdom, de flesta cancersjuk­domar och KOL, visar en rapport från Socialstyrelsen.

– Lågutbildade ställer generellt sett inte lika höga krav som högutbildade. Vi såg i vår forskning att det var väldigt tydligt att de personer som har högre socioekonomisk status fick mer förebyggande åtgärder, säger Jens Agerström.

Även kön, etnisk bakgrund och ålder pekas ut som grund för diskriminering. Enligt en rapport från Social­styrelsen får män oftare än kvinnor högspecialiserade behandlingar vid hjärt- och kärlsjukdom, till exempel hjärtdefibrillator inopererad vid ökad risk för hjärtstopp och pacemaker vid svår hjärtsvikt.

Åldersdiskrimineringen i vården tar sig uttryck i att äldre sällan ingår i kliniska studier, vilket kan leda till att de får fel behandling. Även läkemedelsförskrivning pekas ut som ett problem. När det gäller etnicitet lyfter man ofta fram bristande kommunikation som en orsak till diskriminering inom vården.

Forskning har visat att fördomsfulla attityder och stereotypa föreställningar kan kopplas till diskriminering på arbetsmarknaden. Det finns därför anledning att tro att fördomar även kan bidra till diskriminering inom vården. Men diskrimineringen behöver inte vara medveten, utan kan bero på normer om vad som betraktas som normalt.

– Jag tror inte att det nödvändigtvis rör sig om illasinnade attityder och att man medvetet vet vad man gör. Det kan handla om att man är lite snabbare med att behandla vissa typer av patienter än andra, till exempel när det gäller att ge hjärt-lungräddning. Och att man inte riktigt reflekterar över att man skulle bete sig annorlunda för att patienten har en viss bakgrund, säger Jens Agerström och fortsätter:

– Men vi vet att det finns stereotyper och fördomar. Därför är det viktigt att dokumentera skillnader där det förekommer, när lika fall behandlas olika i vården. Om det beror på kön, etnicitet eller socio­ekonomisk status behöver vi få veta det. Vi behöver också få veta hur sambandet ser ut mellan de här stereo­typerna och för­domarna och den ojämlika sjukvården.

Forskarna vid Linnéuniversitetet ska nu fortsätta forskningsprojektet med bland annat två studier om fördomar och diskriminering
mot olika patientgrupper inom hjärtsjukvården. Förutom socio­ekonomisk bakgrund handlar det om etnicitet, kön och ålder. Studierna bygger på enkäter och intervjuer med personal på sjukhus.

– Tanken är att vi ska sprida kunskap om de här resultaten när de är klara. Det är många organisationer som utbildar sin personal i mångfaldsträning, där man får fundera över sina stereotyper. Det vore väldigt bra att införa det här i sjukvården också. Det är viktigt att bli medveten om hur man tänker kring olika patientgrupper, säger Jens Agerström.

Men det finns även andra faktorer än grupp­till­hörighet som kan leda till ojämlik vård. I Sverige finns till exempel stora regionala skillnader i vården, visar en ny rapport från EU och OECD. Det gäller bland annat väntetiderna i vården.

I Stockholmsregionen kan merparten av invånarna träffa en specialist och få behandling inom 90 dagar efter specialistbedömning, medan 30 procent av befolkningen i Norrland var tvungna att vänta längre än 90 dagar för att få tillgång till samma tjänster.

Decentraliseringen av det svenska hälso- och sjukvårdssystemet med 21 regioner bidrar till regionala skillnader både när det gäller tillgång till vård och vårdresultat.

Ytterligare en faktor som bidrar till att göra vården mer ojämlik är bristande resurser i sjukvården. Trots att Sverige ligger över genomsnittet i EU när det gäller antalet läkare och sjuksköterskor per invånare tillhör vi bottenskiktet när det gäller antalet patientbesök per läkare. Att läkarna har för lite tid för patienterna och att det saknas kontinuitet pekas också ut som riskfaktorer för ojämlik vård.

– Ju mer brist det är på resurser, sjukhusplatser eller annat, desto större kan risken vara att man diskriminerar. Har man dessutom ont om tid och det är stressfyllda beslut där man har lite tid att tänka då kan stereotyper ha en ännu större påverkan, säger Jens Agerström.

Han menar att det är viktigt med en jämlik vård för folkhälsan och för att inte förtroendet för sjuk­vården ska urholkas. Det är inte minst tydligt nu under corona­pandemin där det saknats tillräckligt med information och stöd för socioekonomiskt svaga grupper i utsatta områden.

– Det är viktigt att forska om det här efter coronan, hur man behandlat corona­patienter på sjukhus utifrån olika bakgrundsfaktorer. Men man har också sett skillnader i trångboddhet som har med etnisk och socio­ekonomisk bakgrund att göra som gett olika förutsättningar för att bli smittad, säger Jens Agerström.

Text: Krister Zeidler