Unga som vårdats av samhället lämnas ofta vind för våg så fort de gått ut gymnasiet. Låt dem få bo kvar i fosterhem några år tills de är redo att flytta. Det säger Ingrid Höjer, professor i socialt arbete vid Göteborg universitet som har intervjuat dessa unga om hur de ser på sina liv.

Unga vuxna som varit placerade i fosterfamilj eller på HVB-hem får sällan något stöd av samhället då de lämnar vården. Ingen utslussning eller uppföljning – socialtjänsten vet ofta inte ens vart de tar vägen. Det blir ett abrupt vuxenblivande för många, inte alls den jojo-kontakt som andra unga har med sin ursprungsfamilj innan de släpper taget.

Ingrid Höjer, Foto: Helena östlund

Ingrid Höjer som är professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet är en av få svenska forskare som frågat dessa unga om hur de själva upplever sina liv. Även i sitt tidigare jobb som socionom har hon arbetat med unga i samhällets vård. Hon vill inte kalla dem sårbara, men menar att de har mindre resurser än andra unga och får kämpa hårdare än de flesta.

Ensamma och utsatta

I studien Livet efter vården. Om unga som lämnar socialtjänstens dygnsvård, har Ingrid Höjer och Yvonne Sjöblom intervjuat 65 ungdomar mellan 18 och 26 år om hur deras liv ser ut. Om relationer och vuxenkontakter, sysselsättning och ekonomi.

Andra unga har ett socialt kapital i form av föräldrar och andra vuxna som de kan hämta kunskap ifrån, men den här gruppen har oftast inte tillgång till det.

– Många av dem tycker att det går bra och att de klarar sig, men flera känner sig också ensamma och utsatta. En av dem sa: ”de har hela mitt liv i en fil i skåpet, jag trodde att de skulle hjälpa mig.” Känslan hos dem är att man är ett ärende, ett fall.

Ungdomarna måste bli vuxna snabbt eftersom de ofta saknar ett nätverk att falla tillbaka på, såsom andra unga har. Mycket få av dem upplever att de har ett känslomässigt stöd av sina ursprungsföräldrar, även om drygt hälften har viss kontakt med åtminstone en förälder.

– Andra unga har ett socialt kapital i form av föräldrar och andra vuxna som de kan hämta kunskap ifrån, men den här gruppen har oftast inte tillgång till det. Men de är jätteduktiga på att skapa nya nätverk. Det kan vara pojk- eller flickvänner, eller pojkvännens föräldrar eller andra vuxna. Men det gör dem samtidigt beroende, för tänk om relationen tar slut?

Behov av basal livskunskap

Ingrid Höjer menar att dessa ungdomar skulle var betjänta av praktiskt stöd i basal livs- och konsumentkunskap: hur man lägger upp en budget, vad man behöver för försäkringar och hur det är att ha en hyresrätt. Många av dem är rädda för att ta studielån vilket gör dem tveksamma till högre utbildningar. Där borde man också ge dem stöd, men samhället har ofta låga förväntningar på de här ungdomarna menar Ingrid Höjer.

– De har ingenting, då blir man sårbar. De vågar inte satsa på en utbildning, för ”tänk om det inte går”. De är rädda att misslyckas och vettskrämda över att bli skuldsatta.

Ett stort problem för ungdomar som bor i fosterhem är att de måste flytta ut så fort de gått ut gymnasiet, om inte fosterfamiljen av god vilja låter dem stanna.

Ingrid Höjer skulle vilja ha en lagstiftning som tillåter placerade unga att få bo kvar tills de är 23 år. Hon har sett skräckexempel på ungdomar som blivit abrupt utkastade efter examensdagen. Endast en tredjedel av de unga i studien som bott i fosterhem hade fortsatt kontakt med sin fosterfamilj efter att placeringen avslutats. Några ungdomar som varit på HVB-hem hade god kontakt med sin stödperson även efteråt.

– Låt dem vara kvar i sin placering och flytta när de själva är redo. Varför ska just de här ungdomarna flytta så tidigt, de som har det svårast?

Ingrid Höjer refererar en brittisk studie som visade att det som fick placerade ungdomar att känna sig allra mest annorlunda, var just det faktum att de tvingades flytta vid ett visst datum.

Registerstudier visar att denna grupp har mycket högre risk än andra att senare i livet fastna i missbruk, kriminalitet och bidragsberoende. Ingrid Höjer tror att om vi gav ungdomarna mer stöd skulle vi få mycket bättre resultat i sådana studier i framtiden.

Sverige har alltså ingen systematiserad uppföljning av ungdomar som lämnar samhällsvården. I alla andra nordiska länder finns särskilda program för dessa unga och exempelvis Storbritannien har speciella socialsekreterare som arbetar med utslussningen.

Dåligt stöd efter vården

Ingrid Höjer och Yvonne Sjöblom har i sin studie frågat 111 enhetschefer inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg om vilket stöd som finns för ungdomar som lämnar vården. 75 procent svarade att de inte hade några särskilda rutiner alls och endast sex procent visste något om hur unga i deras distrikt hade det efter att vården avslutats.

– Jag är övertygad om att socialsekreterarna gör det bästa de kan. Men de förlitar sig på den välfärdsstat vi har haft, med beredskapsjobb och studielån och har en vision om att det inte behövs några särskilda insatser. Man säger att de har samma chanser som andra, men dessa ungdomar faller ofta mellan stolarna.

Flera av cheferna var direkt tveksamma till att ha fortsatt kontakt med ungdomarna efteråt, eftersom de var rädda för att göra ungdomarna beroende av socialtjänsten och av bidrag.

– Jag tycker att det är intressant att de tycker att just den här gruppen, som har det svårare än andra, inte får bli beroende av socialtjänsten. Jag tror att det är tvärtom: att man blir motiverad att bli oberoende och söka jobb om man får rätt stöd. Socialtjänsten borde istället fundera över hur man skulle kunna utforma ett stöd som befordrar självständighet.

Text: Helena Östlund