75 procent av läkarna och 70 procent av lärarna i Sverige upplever att den ökade byråkratiska styrningen under senare år har varit negativ för kärnverksamheten (Tillitsdelegationens SOU 2018:38, s. 16).

Ibland pratar siffrorna sitt tydliga språk. Att vi behöver fundera på styrningen framför allt inom välfärdssektorn är uppenbar. Och det talas allt mer om tillit. Men tillit kan inte beordras fram. Det kan just inte skrivas in i ett formellt mål som man sedan kan utkräva ansvar för. Kanske kan mätbarhetens logik i dag inte vara allenarådande utan det som ibland kallas ”mjuka värden”, med professionell etik och omdöme i centrum, måste uppvärderas. Just det som i en formalistisk gransknings- och mätbarhetskult blir underordnat och osynliggjort.

Det kräver dock en annan attityd, en insikt i att styrning inte kan ske genom benhård kontroll utan att det kräver en ledning som vågar släppa taget och som har omdöme för när man ska släppa och när man ska stötta. Bara det kan kännas främmande i dag: en administration som stödjer snarare än kontrollerar kärnverksamheten. Men att kunna släppa räcker förstås inte. Vi måste istället utveckla omdömeskunskapen. Omdöme uppfattar vi ofta som en personlig egenskap som någon antingen har eller inte har. Men det kanske istället ska uppfattas som en kollektiv kvalitet, och som något utvecklingsbart.

Omdöme innebär att kunna handla i komplexa situationer där det inte finns något enkelt rätt eller fel

Hur ska vi då skapa en miljö för omdöme? Här finns en rad praktiker vi kan falla tillbaka på och utveckla. Dels de professionella kulturerna: läkare och lärare har ju ständigt stött och blött sådana frågor. Det har gjorts genom att knepiga situationer, dilemman och svåra avvägningar lyfts fram och diskuterats. Men utrymmet för ett sådant erfarenhetsutbyte har krympt när fokus på konkurrens har inneburit ett behov av att visa upp en snygg fasad och tysta kritik. Omdöme innebär att kunna handla i komplexa situationer där det inte finns något enkelt rätt eller fel, utan där olika värden ställs mot varandra och det finns mycket man inte vet – och inte kan få någon fullständig kunskap om.

För att skapa en sådan reflekterande kultur finns det också praktiker utanför välfärdssektorn som man skulle kunna ta hjälp av, kanske framför allt humaniora och kultur. En teaterpjäs kan knytas till en etisk problematik och humanistiska texter eller föreläsningar kan leda till en djupare förståelse för sådant som empati, lärande och omsorg. Vi behöver praktiker där vi utvecklar det mänskliga och inte uppfattar det först och främst som felkälla. Praktiker som också formar ansvarsfulla professionella som har tydliga forum för visselblåsning när det verkligen går fel.

Text: Jonna Bornemark, filosof på Södertörns högskola och författare till ”Det omätbaras renässans: en uppgörelse med pedanternas världsherravälde” (Volante, 2018)