Övergången från bondesamhället till industrisamhället innebar en förändring i samhällsstrukturen. I bondesamhället behövdes man under hela livsresan. När arbetet i skog och mark blev för tungt fortsatte man inom hemmets väggar med bland annat matlagning och barnpassning.

Industrisamhället kunde däremot inte, som Ivar Lo-Johansson skriver i sin bok ”Ålderdoms-Sverige”, tillvarata de äldres arbetskraft. Han ansåg att det ute i produktionen borde skapa åldringsyrken. Allting skulle vara bättre än en anbefalld sysslolöshet.

Barbro Westerholm. Foto: Ola Hedin

Sedan dess har ansträngningar gjorts för att årsrika människor ska få arbeta så länge de vill och kan. Jag använder ordet årsrika för att beteckna att äldre människor är rika på antal levda år, kunskap och livserfarenhet.

Först ut var förra socialministern Gustav Möller som ilsknade till när han nekades att stå på riksdagslista när han fyllde 70 år. Han bildade då Möllerkommittén för åldringsfrågor, med syfte att verka för äldres rätt att arbeta eftersom pensionering kunde leda till passivitet och isolering. Tyvärr lades kommittén ner 1963 utan synbara resultat.

År 1976 sänktes pensionsåldern från 67 till 65 år. Fem år senare reagerade Socialstyrelsen med att föreslå att alla som ville skulle få jobba – åtminstone upp till 70.

Skäl som anfördes var att en äldre person i de flesta avseenden kunde göra lika väl ifrån sig i produktionen som en yngre, i många fall mycket bättre, samt att pensioneringen för de flesta personer innebar en dramatisk förändring med negativa effekter både på hälsa och det sociala livet. Politiken lyssnade inte på Socialstyrelsen men frågan levde vidare.

År 1988 startades föreningen Att åldras är att växa och några år senare Forum 50+ (1993) och Pensionsforum (början av 2000). En av målsättningarna var fler årsrika i arbetslivet. Alla var viktiga opinionsbildare, men de finns inte längre kvar.

Sedan dess har forskning visat att åldersdiskrimineringen i arbetslivet börjar i 40-årsåldern och ökar linjärt med åldern. Den bygger på stereotypa uppfattningar som att man med åldern förlorar yrkeskunskap, förmåga att lära nytt, flexibilitet, anpassningsförmåga och initiativrikhet. Detta har Pensionsåldersutredningen i sina betänkanden om åtgärder för ett längre arbetsliv visat är just myter. Pensionsgruppen är därför enig om att åldersgränsen för att få vara kvar i arbetslivet måste höjas, som första steg till 69 år, något som näringslivet är emot trots alla fakta vi har om årsrika människors värde i arbetslivet. I dag skulle vi inte kunna vara utan alla de lärare, läkare, sjuksköterskor och hantverkare som fortsätter arbeta efter 67-årsdagen.

Jag ser därför positivt på att som ambassadör i regeringens Delegation för främjande av äldre arbetskraft kunna arbeta för fler seniorer i arbetslivet.

Jag vill avsluta med att citera nobelpristagaren Arvid Carlsson som 2015 vid 93 års ålder skrev följande:

”Vi lever i ett samhälle där vi är måna om att utnyttja resurser effektivt. Hos äldre finns en enorm mängd resurser tillgängliga, som dessutom inte har något emot att användas. Det är konstigt att vi i Sverige är så efterblivna och inte inser vilket slöseri det är. Att tvinga bort äldre från arbetsmarknaden är det värsta. Det får inte fortsätta.”

Text: Barbro Westerholm, riksdagsledamot för Liberalerna och ambassadör för Delegation för främjande av äldre arbetskraft. Hon är också forskare och läkare.