När Svenska Parasportförbundet ska omorganiseras sprids idrottare med funktionsnedsättning till respektive specialidrottsförbund. Detta kan ha fördelar i form av ökad jämlikhet, men också nackdelar eftersom fler idrottare ska dela på föreningarnas budget. Vid Umeå universitet undersöker man effekterna av omställningen.

Svensk idrott står inför en stor organisationsförändring när Parasportförbundet ska demonteras och ombildas till ett kompetenscentrum och idrottare med funktionsnedsättning istället ska inkluderas i respektive specialidrottsförbund, med ansvar för enskilda idrotter.

Riksidrottsförbundets motivation till beslutet är dels att alla ska ha möjlighet att idrotta på lika villkor, dels att idrottsrörelsens medlemmar ska avspegla den variation som finns i samhället.

– I nuvarande form har Parasportförbundet haft en kollektiv kraft att kunna påverka politiskt, men möjligheterna till inkludering har varit begränsade. Avsikten med förändringen är att utveckla nya former för träning och tävling för personer med funktionsnedsättning, ett ansvar som ska delas av alla specialidrottsförbund, inte bara Parasportförbundet, säger Kim Wickman, lektor vid Pedagogiska institutionen vid Umeå universitet.

Hon är projektledare för den Forte-finansierade studien ”Likvärdiga villkor i Sveriges största folkrörelse – framgångsfaktorer för ökad inkludering inom idrottsområdet” som undersöker effekterna av omorganiseringen; bland annat vad den innebär för de idrottare som berörs.

– Det är klart att det finns stora utmaningar, till exempel föreställningen om vad som är ”riktig” idrott och vilka som representerar normen. Det är ett förändringsarbete som kommer att ta lång tid och som kommer att kräva både engagemang och tålamod.

Kim Wickman, lektor vid Umeå universitet

Andra utmaningar är att skapa realistiska förutsättningar i praktiken och se till att de som vill faktiskt kan vara med, samt att arbeta bort diskriminerande regelverk och rutiner.

– Idrottsrörelsens mål är att det ska finnas goda förutsättningar för barn och vuxna att idrotta på lika villkor och att det ska finnas en större acceptans för mångfald. Förhoppningen är att vi ska lära av denna process så att vi sedan ska kunna använda vad vi har lärt oss i andra sammanhang.

Kim Wickman menar att det är viktigt att ta vara på hur idrotten kan utvecklas och förändras så att fler kan hitta sin plats i det sociala sammanhanget. Hon är dock noga med att poängtera att det handlar om ett forskningsprojekt i samverkan och att det därför är viktigt att hitta en balans mellan akademin och idrottsrörelsens erfarenheter och kunskaper för att projektet ska kunna bidra till ökad inkludering.

Med som fallstudie i projektet är Svenska Innebandyförbundet som genom att medverka hoppas kunna tillskansa sig kunskap om hur de ska bli mer inkluderande. Redan i dag erbjuder de flera olika typer av paraverksamhet, men hoppas att studien ska ge dem en bättre grund att stå på.

– Vi vill vara en idrott för alla. Ibland är det viktigt att prata specifika målgrupper och behov, men idrotten behöver generellt inkludera fler. Tyvärr attraherar innebandyn en väldigt homogen grupp som vi vill bredda, säger Inez Rehn, inkluderingsansvarig på Svenska Innebandyförbundet.

Inez Rehn, inkluderingsansvarig på Svenska Innebandyförbundet

Hennes förhoppning är att studien ska bidra till att Svenska Innebandyförbundet får bättre kunskap om målgruppen och om hur de ska anpassa idrotten. En önskan är också att studien och omorganiseringen ska förenkla och förbättra samarbetet med bland annat kommunen och LSS-boenden så att fler personer med funktionsnedsättningar ska få möjlighet att idrotta.

I och med Parasportförbundets omorganisering kommer Innebandyförbundet att ta över stående innebandy för personer med intellektuell funktionsnedsättning samt sittande innebandy, det vill säga rullstolsinnebandy, för personer med fysisk funktionsnedsättning. Målet är att övergången ska bli så smidig att utövarna inte ska uppleva någon skillnad.

– Meningen är att alla ska ges samma idrottsupplevelse och då är det en ganska exkluderande tanke att samla alla parautövare under ett eget idrottsförbund. Då sker ju givetvis inte någon inkludering och det känns helt rätt att de ska vara där kunskapen om den specifika idrotten finns.

Synskadade Nicolina Pernheim har tränat judo sedan hon var fyra år gammal och är i dag en av Sveriges främsta utövare av parajudo. Hon menar att det är svårt att veta vad omorganisationen kommer att innebära rent praktiskt, dels eftersom den fortfarande pågår, dels för att covid-19 kom och satte stopp för alla tävlingar. Men generellt är hon glad över förändringen eftersom hon tycker att all judo ska vara samlad under samma tak. Tidigare har hon till exempel tränat för Judoförbundet, men tävlat för Parasportförbundet.

– Det är ju samma sport, de enda skillnaderna är att vi blir ledsagade till och från mattan och att vi håller i motståndaren när vi börjar. I dag tränar jag med en vanlig grupp, men jag har tidigare råkat ut för att man har trott att personer med en funktionsnedsättning behöver en specialgrupp. Nu blir det tydligt att klubbarna ska välkomna oss alla. Omorganiseringen innebär också att parajudo, enligt Nicolina Pernheim, får mer uppmärksamhet eftersom det numera ingår i ”judosverige” och inte bara är en specialgren vid sidan om.

– Jag har börjat att få fler inbjudningar till träningsläger eftersom de har börjat att se mig som en av deras idrottare.

Nicolina Pernheim, judoutövare. Foto: Alf Tornberg

Trots förväntningarna kan hon inte låta bli att oroa sig. Främst är hon orolig för att föreningarnas och förbundens budget inte ska räcka till eftersom de nu blir fler utövare som måste dela på den. Parajudo kräver till exempel fler ledare vilket kostar pengar, och vägarna till att bli elitidrottare kan se annorlunda ut om man har en funktionsnedsättning.

– Jag är mest orolig för de yngre som inte har hunnit ta sig till toppen än. Många med funktionsnedsättning behöver extra stöd och jag är rädd att man inte kommer att ha tid och resurser att hjälpa dessa personer.

Hennes farhågor delas till viss del av Kim Wickman som dock menar att det är viktigt att inte skynda fram, då förändring tar tid. Hon väljer därför att se på förändringarna med en nyfiken blick.

– Det här är en spännande utmaning som jag ser fram emot att följa.

Text: Izabella Rosengren