Långt in på 1900-talet placerades många fosterbarn privat. För ensamstående mödrar var det ofta enda möjligheten att kunna arbeta – och att slippa skammen. När myndigheter stod för placeringarna kunde fosterbarnsvården se olika ut över landet – välfärden var inte så homogen som vi kanske vill tro.

När vi pratar om fosterbarnsvård ser vi ofta framför oss barn från storstaden som placeras på initiativ av sociala myndigheter. Men fosterhem kan se ut på många olika sätt. Förr placerades exempelvis många barn privat och ibland sköttes vården av filantropiska sällskap.

Ekonomhistorikern Johanna Sköld vid Tema Barn vid Linköpings universitet har studerat olika typer av fosterhemsplaceringar under 1900-talet. Vid förra sekelskiftet fanns en omfattande barnhandelsindustri där det var vanligt att barn annonserade ut i tidningarna och vanvårdades.

– Det var ett stort samhällsproblem att många barn dog en för tidig död.

En upprörd debatt ledde till den första fosterbarnslagen 1902. Den stadgade att alla placeringar av barn under sju år utanför släkten mot betalning skulle anmälas till myndigheterna, för att man skulle få viss kontroll över vården.

Många mammor placerade sina små barn

Ända in på 1950-talet placerades hälften av alla fosterbarn privat och det glöms lätt bort när vi pratar om fosterhem, konstaterar Johanna Sköld. Det gick till så att föräldrarna, oftast mamman, betalade en familj eller annan kvinna för att ta hand om hennes späda barn. Mellan 1902 och 1925 fanns 14000 registrerade fostermödrar i Stockholm så det var ett viktigt kvinnoarbete.

Mycket bottnade i skammen kring att få barn utanför äktenskapet och att mammor hade små möjligheter att kräva fäder på underhåll.

Det var ofta de fattigaste familjerna som tog emot fosterbarn och betalningen blev ett viktigt ekonomiskt tillskott. En del familjer fick betalt per månad, medan andra fick en engångssumma som ibland användes för att täcka andra hål – medan barnet försummades och fick leva på skulor.

– Mycket bottnade i skammen kring att få barn utanför äktenskapet och att mammor hade små möjligheter att kräva fäder på underhåll. Men också i utmaningen av att vara ensamstående mor i ett samhälle med låga kvinnolöner och ingen barntillsyn. Mammorna blev ensamma med både skammen och försörjningen.

Detta har radikalt ändrats under 1900-talet. I takt med att kvinnolönerna blev högre, preventivmedel tillgängliga, aborter tillåtna och barnomsorgen byggdes ut försvann den inhemska marknaden för små fosterbarn.

Stor skillnad på fosterbarnsvården över landet

När det gäller placeringar som initierades av myndigheterna, gick strömmen av fosterbarn i början av 1900-talet från storstäderna och ut till närområdena. Med tiden blev det en jämnare spridning över landet.

Stockholm använde sig av speciella lokalombud ute i landet som rekryterade familjer och höll kontakt med barn och fosterfamiljer. På andra håll ansvarade barnavårdsnämnden på orten där barnet befann sig, enligt 1924 års barnavårdslag. Från 1982 ligger ansvaret helt på den sändande kommunen.

Dokumentationen om fosterbarn skiljer sig mycket åt över landet, till och med mellan olika kontor och enskilda handläggare. Ibland finns löpande anteckningar, ibland mest lösa lappar och ibland har mycket gallrats bort.

– Det är ett stort problem för vuxna fosterbarn som vill veta mer om sin historia.

Redan tidigt kom statliga föreskrifter om hur barn i samhällets vård skulle behandlas – föreskrifter som är aktuella än idag. På 30-talet rekommenderades till exempel att fosterfamiljer skulle besökas flera gånger per år, gärna oanmält. Om fosterbarn behandlades illa berodde det inte på lagar och regler, utan på tillämpning och tillsyn. Det tog lång tid att implementera nya lagar, vilket gjorde att vården kunde variera mycket över landet.

– Historieskrivningen har givit en ganska homogen bild av välfärdsstaten, men i praktiken har det sett väldigt olika ut. Där behövs mer forskning.

Torpare blev fosterföräldrar

Ett exempel på en lokal filantropisk fosterbarnsverksamhet var Prins Carls uppfostringsinrättning i Stockholm som hade ett för sin tid radikalt program. Det startade som barnhem på Södermalm 1830 för att fostra fattiga och vanvårdade barn som levde sina liv på gatorna.

Så småningom förändrades de pedagogiska idealen, barn skulle inte fostras på institution i stan utan av familjer på landet. Ledningen köpte 1860 halvön Gålö nära Dalarö och de drygt 20 torparna fick förbinda sig att ta emot upp till fem fosterbarn per familj, annars förnyades inte arrendet. Det innebar att fosterbarnen var fler än de biologiska barnen.

– Man skapade ett fosterbarnsamhälle på Gålö med föreställningen att landsbygden var det bästa stället för barnen att vistas på och det lever kvar än idag. Det var en slags konservativ social ingenjörskonst – långt innan begreppet uppfanns.

Prins Carls hade strikta regler för hur barnen skulle behandlas, de skulle få en kristen fostran och om de arbetade på torpet fick det inte gå ut över skolan. Man drev egen skola med både slöjd- och musikundervisning vilket var ovanligt för landsbygdsskolor på den tiden.
Det visade sig att familjerna inte helt levde upp till idealen om hur folk på landsbygden borde bete sig och personalen fick därför fostra även dem. På en del gårdar söps det friskt. Men trots en stark kontroll av hemmen hände det att barn rymde. Närmare 1000 barn kom att bli placerade på Gålö innan verksamheten lades ner 1939.

Många länder granskar egna samhällets barnavård

Johanna Sköld var utredningssekreterare i Vanvårdsutredningen som granskat övergrepp och vanvård vid institutioner och familjehem. Hon arbetar nu med en studie där hon jämför liknande utredningar i andra länder och hoppas kunna urskilja politiska skillnader i kommissionernas rapporter.

Många europeiska länder samt Australien och Kanada har granskat sin hantering av samhällsvårdade barn och oftast har processen börjat med en avslöjande TV-dokumentär. De första stora utredningarna gjordes i Australien på 90-talet, om hur tiotusentals av aboriginernas barn placerades på institutioner och i vita familjer. Att upprättelseprocesser sker i så hög grad just nu beror bland annat på att barns rättigheter har fått ett större gehör i och med Barnkonventionen, menar Johanna Sköld.

– Upprättelseprocesserna har väckt diskussioner om hur säkerheten kan göras bättre för samhällsvårdade barn i framtiden.

Om boken ”Fosterbarnens ö”

Mer information hos Stockholms förlag (stockholm.se)

Text: Helena Östlund