Ett familjehem kan bli en trygg plats för barn som av olika skäl inte kan bo med sina föräldrar. Men i dag råder det brist på familjehem, vilket kan få konsekvenser för barnen. Nu ska forskare vid Linköpings universitet ta reda på vad bristen beror på – och hur den kan lösas.

I april 2016 föddes den flicka som i media kom att kallas ”Lilla Hjärtat”. Hon omhändertogs redan på BB och placerades i ett familjehem. Två år senare ville de biologiska föräldrarna ha tillbaka sitt barn. Socialnämnden avrådde och förvaltningsrätten sa nej, men efter en dom i kammarrätten upphörde placeringen. Flickan, som då var tre år, fick flytta hem till sina biologiska föräldrar.

Tio månader senare hittades flickan död och föräldrarna åtalades för mord. Pappan avled i häktet. I juni dömde Göta hovrätt mamman till åtta års fängelse för dråp.

Tragedin som satte Lilla Hjärtat på landets löpsedlar gav upphov till en statlig utredning som ska utmynna i en ”Lex Lilla Hjärtat”. Den ska, om utredningens förslag går igenom, skärpa kraven på vad som behövs för att en placering enligt LVU ska kunna upphöra.

Judith Lind, universitetslektor på Institutionen för Tema vid Linköpings universitet

Målet inom svensk familjehemsvård har länge varit återförening med de biologiska föräldrarna, vilket i sin tur har påverkat vilka familjer som rekryteras som familjehem. Men det är eventuellt på väg att förändras. Det menar Judith Lind, universitetslektor på Institutionen för Tema vid Linköpings universitet.

– Eftersom återföreningsprincipen har varit så starkt rådande har man tidigare varit tveksam till familjer som uttryckt vilja att ha barnet under hela uppväxten. När man nu börjar prata mer om långsiktiga placeringar får det konsekvenser för hur man rekryterar.

Judith Lind leder ett forskningsprojekt med fokus på rekryteringen av familjehem. Utgångspunkten är att det råder brist på familjehem, vilket gör det svårare att säkerställa kvaliteten på den omsorg som ges.

Bristen kan till exempel medföra långa väntetider och längre vistelser i så kallade jourhem. Men när det finns för få familjer påverkas också möjligheten att placera barnet i ”rätt” familjehem.

– Bristen minskar möjligheten att göra en bra matchning mellan barn och familjehem. Det kan vara så att man gör bedömningen att det bästa för barnet vore att vara det yngsta eller enda barnet i familjen men att det inte är möjligt. Eller att man tvingas kompromissa med avstånd mellan föräldrar och familjehem.

I sitt forskningsprojekt ska Judith Lind och hennes kollegor undersöka tänkbara förklaringar, och möjliga lösningar, till bristen. För att undersöka varför inte fler ansöker om att bli familjehem kommer forskarna att genomföra en enkät med 2 000 män och kvinnor som inte har sökt familjehemsuppdrag.

– Vi vill undersöka vilken bild de har av familjehemsuppdraget och hur de ser på sin egen kapacitet, säger Judith Lind.

Bristen minskar möjligheten att göra en bra matchning mellan barn och familjehem
Judith Lind

En sak som tros påverka möjligheten att ta ett uppdrag som familjehem är det som Judith Lind kallar responsibiliseringen av föräldrar – att föräldrarollen i dag innebär ett allt större ansvar.

– Ansvaret har blivit mer tidskrävande och resurskrävande, exempelvis blir olika val, såsom skolvalet, alltmer avgörande. Det skulle kunna leda till att det känslomässiga och tidsmässiga utrymmet för att ta emot ett ytterligare barn minskar.

En del av forskningsprojektet ska fokusera på kommunernas urvalsprocess, och på vilka grunder man sorterar bort familjer som anmäler sitt intresse.

Bristen på familjehem har lett till att kommuner i dag måste konkurrera med varandra för att rekrytera familjer. Dessutom konkurrerar de med ett stort antal privata verksamheter som säljer familjehemstjänster till kommunerna. Att använda privata, så kallade konsultentstödda, familjehem kan innebära ökade kostnader och kan göra det svårare att säkerställa en god kvalitet.

– Många kommuner försöker minska behovet av konsulentstödda familjehem och ett sätt att göra det är genom regional samverkan. Det är en av sakerna vi är nyfikna på. Det har funnits regional samverkan förut och vi vill undersöka vad man kan lära sig av den.

Det är mycket socialtjänstarbete som måste bli regionalt för att kunna fungera
Monica Wahlström

Monica Wahlström, chef och strateg vid FoU Socialtjänst Västerbotten. Tidigare verksamhetschef för individ- och familjeomsorg i Umeå kommun

Umeå är en av de kommuner som försöker minska antalet konsulentstödda familjehem till förmån för kommunens egna familjehem. Individ-och familjenämnden har till och med beslutat att inte verkställa placeringar vid konsulentstödda familjehem, något som visat sig svårt att genomföra i praktiken.

– Vi skulle behöva minska antal placeringar totalt sett för att kunna minska antalet konsulter, säger Monica Wahlström, verksamhetschef för individ- och familjeomsorg i Umeå kommun.

Umeå kommun har genomfört flera åtgärder för att få potentiella familjehem att vända sig till kommunen. Bland annat har ersättningen höjts och ett mentorprogram inletts där mer erfarna familjer kan stötta dem som är nya. Kommunen har också anställt en kommunikatör med uppdrag att nå nya målgrupper, bland annat via sociala medier och mässor.

– Det är det här som är det svåra, och det brukar konsulentföretagen lyckas bättre med. Vi försöker se till att familjerna ska vända sig till oss istället, säger Monica Wahlström.

Umeå har tidigare haft en regional samverkan kring familjehem med fyra eller fem av de närmaste kommunerna. Men den upphörde för ett par år sedan.

– Det var för stora skillnader mellan Umeå och de mindre kommunerna. De kände sig ändå tvungna att köpa konsulentstödda familjehem och såg ingen vinst
i samarbetet. Det är mycket socialtjänstarbete som måste bli regionalt för att kunna fungera, men när det blir en akut situation är det inte helt enkelt.

En sak som Judith Lind och hennes kollegor vid Linköpings universitet såg i pilotstudien av två kommuner var att samma familj utreddes av olika kommuner. Också här skulle det krävas något slags regionalt eller centralt samarbete.

– Man kan tänka sig en central familjehemsbank där alla kommuner kan se vilka som är utredda. Där skulle man också kunna se vilka som har fått placeringar avslutade av olika skäl, säger Judith Lind.

I forskningsprojektet, som nyligen har påbörjats, ingår fyra forskare. Cecilia Lindgren, Johanna Sköld och Judith Lind tillhör institutionen för Tema, avdelningen Tema Barn. Ann-Charlotte Münger hör till kunskapscentrumet Barnafrid.

Projektet ska pågå till 2025.

Text: Johan Frisk