Varje år kommer över 4 000 nyexaminerade sjuksköterskor och 2 000 socionomer ut på arbetsmarknaden. Men de stannar inte länge. För under ytan gror ett missnöje som driver många att lämna såväl arbetsplats som yrke i förtid. Nu ska forskare vid Lunds universitet undersöka varför.

I juli 2016 säger mer än hälften av alla barnmorskor på Helsingborgs lasarett upp sig. Det handlar om 36 personer inom loppet av två dagar. Det görs i protest – mot stressande arbetsvillkor och orimliga arbetstider. Och det är ingen unik företeelse. Under de senaste åren har flera sjukhus i Sverige drabbats av massuppsägningar av sjuksköterskor.

Rebecca Selberg

– Vad är fel här?, undrar doktor Rebecca Selberg vid Lunds universitet. Varför väljer man att lämna istället för att förändra? Tillsammans med sin forskargrupp vid Lunds universitet startar hon nu upp ett treårigt forskningsprojekt med målet att undersöka tendensen till uppsägningar bland sjuksköterskor och socionomer.

Dessa yrkesgrupper, båda starkt kvinnodominerade, är två av de största inom offentlig sektor. Men de har också en annan gemensam nämnare: en ovanligt hög rörlighet på arbetsmarknaden. Den tendensen sträcker sig längre än till massuppsägningar på enskilda arbetsplatser. Många väljer till och med helt att lämna yrket i förtid.

En av fem vill lämna yrket efter fem år

En studie som genomfördes 2013–2014 vid Karolinska Institutet visar att var femte sjuksköterska starkt överväger att lämna yrket efter bara fem år. Den här problematiken är dessutom internationell. I en europeisk studie där över 33 000 sjuksköterskor deltog uppgav upp mot 49 procent att de övervägde att lämna yrket.

Bland socionomer är fenomenet mindre utforskat, men även för denna yrkeskategori finns tecken på liknande tendenser. En enkätundersökning bland 309 socionomer i Stockholms läns landsting visade till exempel att 54 procent hade varit på sin nuvarande arbetsplats i två år eller mindre, och att 48 procent redan avsåg att lämna sitt jobb.

Varför väljer man att lämna istället för att förändra?

– Det finns såklart andra yrken där rörligheten är lika hög eller ännu högre, till exempel vissa serviceyrken. Men i relation till jämförbara yrken, det vill säga andra yrken med krav på en treårig högskoleutbildning, är siffrorna anmärkningsvärda, menar Rebecca Selberg.

– De här människorna satsar tre år av sina liv. De flesta tar studielån. Det är en enorm investering i både tid och pengar. Men ändå väljer man så snabbt att avsluta karriären. Det väcker frågetecken, fortsätter hon.

Att sjuksköterskor och socionomer i så hög grad byter jobb och karriär är klart en intressant fråga – men är den viktig? Finns det en problematik här, eller kan den höga rörligheten i själva verket vara positiv för verksamheterna och yrket i stort?

– Det är såklart positivt att det inte blir stiltje. Men det man upplever när man pratar med chefer är att det är ett problem. Det tar resurser, man måste lära upp nya personer och det blir svårt att planera. Dessutom är frågan rent mänskligt viktig – här verkar finnas underliggande brister, säger Rebecca Selberg.

Jakten på det underliggande

Vi vet redan mycket om sjuksköterskors, och i viss utsträckning socionomers, benägenhet att byta arbetsplats och yrke. Men tidigare studier har framför allt fokuserat på kvantitativa data. Det finns mycket kunskap om hur många som lämnar yrket eller som funderar på att göra det. Det är också intressant, menar Rebecca Selberg, men då missar man en viktig aspekt: Varför?

I studien Sorti och protest – en intersektionell studie om sjuksköterskors och socionomers benägenhet att lämna yrket har forskargruppen valt att använda en bred mix av undersökningsmetoder. Genom att kombinera en omfattande enkätstudie med etnografiska undersökningar och djupintervjuer på utvalda arbetsplatser vill man komma närmare de underliggande orsakerna.

Rebecca Selberg och hennes forskargrupp hoppas att resultaten från deras studier ska ge konkret nytta till verksamheter inom landsting och sjukvård. De vill ge chefer och anställda nycklar att förstå och verktyg att implementera förändringar – som gör att sjuksköterskor och socionomer vill stanna.